den mörka sidan

Socialdemokraterna får mig att se rött

Jag grät när borgarna kom till makten senast, eftersom jag visste att det nu skulle bli fritt fram för alla pengahungriga typer att plundra landet. Och visst fick man rätt. Skolorna – i ett land där det råder skolplikt – köptes upp av riskkapitalister som tjänade storkovan på att låta dem gå i konkurs och med ett leende avbryta elevers utbildning bara så där. Och sen låtsades ingen begripa varför de svenska skolresultaten plötsligt rasade i internationella jämförelser. Gamla och sjuka plågades ihjäl på äldreboenden som bland annat hette Carema (smaka på namnet) och som hölls bakom ryggen av fru statsminister eftersom hon hade privata intressen i riskkapitalisterna som ägde företaget. Fackföreningarna försvagades med starka ekonomiska medel (med A-kasseavgifterna som främsta vapen). Sjukvården skenade iväg åt privatintressenas håll och roffarna gnuggade händerna åt att medborgarna först måste betala skatt för att få sjukvård och sen betala privata sjukförsäkringar och privata läkare för att sen faktiskt FÅ nån sjukvård (jag känner ett flertal personer som tvingades vänta i mer än ett år på att få hjälp med sina livshotande sjukdomar pga kraftigt förlängda köer till den “vanliga” sjukvården samtidigt som de som hade råd att gå till privatläkare och privatkirurger jublade över hur bra och snabbt allt gick). Roffarna kunde också börja tjäna multum på att fritt få använda skattebetalarnas pengar i sina privata företag och sen behålla alla vinster de gjort i samma företag. Osv, osv.

Så när sossarna valdes som ny kapten på den svårt pengaläckande skutan trodde jag att rättvisa och sunt förnuft skulle börja bli ett rättesnöre igen. Men under de år som hittills gått har jag inte sett mycket av det. Visserligen vet jag att vår sittande regering är bakbunden pga att den inte har majoritet i riksdagen. Det kan ursäkta en del, men det ursäktar inte att den ena sparken efter den andra riktas mot redan utsatta grupper i vårt samhälle. Vad är det t ex frågan om när Strandhäll tar sig rätten att gå in och detaljstyra en myndighet som Försäkringskassan och bestämma att de nu måste spara pengar genom att skriva ner sjukantalet. Det är inte deras uppdrag, och det är inte hennes rättighet att kräva det. Är man sjuk och har dokumentation på det så är det absurt att Försäkringskassan, på Strandhälls order, påstår att man INTE är det bara för att regeringen ska spara pengar. Om man vill spara pengar så kan man göra det på ett vettigt sätt, förslagsvis genom att sluta blöda ut skattepengar på stöd till diverse konstiga institutioner utan att kräva någon form av redovisning. Men som av en händelse kommer då regeringen, återigen med Strandhäll som Ljushuvud nummer 1, stickande med en ny snilleblixt: Nu ska blinda avkrävas kvitton på sina inköp istället för att få ett schablonstöd. Hur då? De personliga assistenter som de drabbade hade behövt för uppdraget är ju redan indragna tack vare… wait for it… Strandhäll: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nytt-lagforslag-blinda-och-dova-maste-redovisa-kvitton-1. Som en av de drabbade säger: om motiveringen till det nya förslaget nu är att det ska vara lika för alla, varför är inte då barnbidragstagare redovisningsskyldiga för sina merkostnader? Ja, varför är de inte det? Hur rik man än är så får man barnbidrag i det här landet. Samtidigt som en blind pojke som behöver komma hem från skolan inte längre får åka med i bilen som färdtjänst använder för att skjutsa hem hans pappa: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/emil-11-ar-och-blind-lamnas-ensam-pa-gatan Vad duktiga ni är, ni som fattar dessa beslut. Ni är inte ett dugg enfaldiga och empatilösa. Ni gör bara som ni blir tillsagda. Ni följer bara order. Och jippi vad mycket pengar ni sparar åt regeringen! Bra jobbat! Nu blir det ännu några fler ören över till både dem och er och alla era privata pensionsförsäkringar.

Jag antar att ni vet om vilka ynkliga svikare ni är, och jag antar även att ni är ytterst stolta över det.

Räkna inte med min röst när det är dags att gå till valurnorna. Och ser jag er nånstans ute i verkligheten i behov av hjälp, så räkna inte med det heller.

Advertisements

Vad kostar en Kristersson?

När moderaterna, ledda av Ulf Kristersson som har dokumenterad historik som ekonomiskt “fiffig” när det gäller den egna vinningen (bla  lägenhetsaffärer) och dessutom visat sig ointresserad av att följa demokratiska principer i vilka det är en politikers skyldighet att svara på frågor om sitt tjänsteutövande i relation till allmänhetens bästa, börjar hojta om att de vill ha en utredning om vad invandringen kostar samhället så undrar jag om det inte vore dags för en mer angelägen utredning, nämligen en som visar vad alla krypiga girigbukpolitiker kostar samhället.

Dessutom finns det en ganska anrik forskning som visar att invandring är ekonomiskt nödvändig för landet. Om det är något som får miljonerna att rinna iväg och urholka den svenska välfärden så är det socialborgarråd och andra politikers monumentala oförmåga att fånga upp och förvalta den inflödande kompetensen på rätt sätt.

Vad minisemestern lärde mig

 

Den enda ljusglimten i min människosyn just nu är att jag, mitt ibland alla vänliga själar som i julhetsen hostade och nös på mig med öppen mun – säkerligen i from förhoppning om att jag skulle bli svårt förkyld lagom till jul, för hur skulle de kunna veta att jag jag redan blivit hostad och nyst på ombord på flyget och följaktligen redan är rejält smittad? – såg en skylt i entrén till leksaksaffären: “Kom in och tvätta tomten!”

Hur som helst önskade jag att det var så det HADE stått. För hur samma, samma, samma är det inte att skriva “Kom in och träffa tomten!”?

I mean, come on…!

Måste köpa slåssvantar

De jag har är gamla och smuliga, och slåssvantar behöver jag. För några veckor gick jag loss på gymmets sandsäck med bara händerna, och det tog rätt lång tid för blåmärken och småknäckningar att läka.

Det gjorde de lagom till det att det förhatliga stolpskottet till husvärd som i alla år har härjat i vårt område och som vältajmat inför helgen gjorde en av sina makalöst imkompetenta insatser, nämligen att INTE göra nånting åt ett mycket långvarigt och tämligen allvarligt problem, har fått mig att i fyra dagar nu leva i blodiga fantasier om att jag sliter skallen skallen av honom och använder den som fotboll. Det är inte sunt, jag vet. Därav behovet av slåssvantar. Jag säger bara det.

En sten tappad från axlarna, nu är det bara resten kvar

Nu är bouppteckningsuppdraget avklarat. Hoppas jag. Innan vi kan börja nysta i alla praktiska göromål som återstår ska PostNord först lyckas leverera bouppteckningshandlingen till Skatteverket (varför gör blotta tanken mig skeptisk?), och sedan ska personalen på detta fina mutkolvsföretag godkänna dokumentet, stämpla det och skicka tillbaka det till oss. Med hjälp av PostNord (varför gör blotta tanken mig dubbelt skeptisk?).

Alltmedan L i fridfull ovetskap sover vidare i sitt okända kosmos.

 

What’s the point?

En person ger sig iväg. Bara så där. Lämnar sin stora familj och sina många vänner kvar i ösregnet på kyrkbacken. Uppmuntrande prästord skingrar inte förvirringen. Trängseln runt sista avskedet. Buketterna får knappt plats på kistlocket. Döden där under. Grusknaster fram till kaffesorlet där det saknas en röst. Slut nu på historier om långväga seglatser och andra äventyr. Slut på ett liv. Det som återstår, ett foto på ett bord. Minnen som byts och glider undan. Spridda skratt. Försöken att dölja sig för det slutgiltiga. Regnet som fortsätter att hälla ner, paraplyet som i hemlighet blir stulet från dess plats vid porten. Först står det där så självklart och hjälpsamt och fint. Sen gör det inte det längre.

I arga barnskor

Hejsan, måndag. Hejsan, nya lärdomar.

I går gjorde jag mitt livs allra första Tradera-affär. Kände mig som en förstaklassare lycklig över att ha hittat till sitt klassrum med sin nya skolväska hårt under armen.

Tyckte att det var roligt att min fina, men knappt använda Canon 350D, klubbades bort på auktion för några hundralappar mer än jag räknat med. Glömt var det ganska myckna jobbet med att sätta sig in i hur Tradera funkar, skriva en klar och tydlig annons, samt lägga upp vettiga bilder på produkten. Glömd var också all den tid som krävdes för att besvara frågor från eventuella köpare.

Och nu väntar jag på att jag ska glömma att en hel arbetsdag gått bort bara för att den slutliga köparen inte hade läst innantill. Endast avhämtning, hade jag skrivit på två ställen. Finns det något tolkningsutrymme i de två orden? Några möjligheter att missförstå?

Det mail jag efter några timmar fick från köparen gick ut på att han trodde att det stått fraktas inom Sverige men att jag nu vore snäll om jag tog reda på vad det kostade att skicka den. Redan där gnisslade jag tänder.

Gnisslandet tilltog när jag upptäckte att Posten har en idiotiskt dålig webbsida, och att DHL har en nästan lika idiotiskt dålig en. Det hela landade vid Schenker men saker och ting tog – förstås – inte slut där. En del virrande fram och tillbaka innan man hittade en flik där de kunde ge en prisuppgift. Först så skulle produkten mätas och vägas. Priset beräknas. Sedan skulle infon mailas till kunden. Som skickade ett kryptiskt mail tillbaka. Ytterligare mail krävdes för at frågetecknen skulle reda ut sig.

Därefter skulle swishnummer upprepas några gånger innan saken var klar.

Trodde jag. Gick in på Schenkers sida, skrev in alla värden på “Boka transport”-sidan. Knattrade in namn, gatadresser, telefonnummer och mailadresser, dubbel- och trippelkollade. Gick till sidan med Betala. Men köparen dröjde och dröjde med att swisha. Till sist hade jag inte tid att vänta längre, så det var bara att logga ut och göra om hela skiten igen när jag några timmar senare såg ett mail från köparen om att det var betalt.

Därefter var det dags att jaga ikapp en laserskrivare eftersom man ska själv printa ut fraktsedeln. Biblioteket på torget hade naturligtvis sommarstängt. Var bara att skita i lasern och köra bläckstrålen här hemma. Apostlahästar hit och dit.

Sen skulle det förstås köpas en färdig förpackning att stoppa varan i. Schenker-sidan fick mig att tro att den ingick i priset de beräknat åt mig. Men nä, den tillkom. Så, just det, den fick jag betala själv. Sen låg plötsligt inte packtejpen där den har legat i tjugo år. Och bubbelplasten som Emmett lovat hämta upp ur källaren eftersom bara han visste var den låg, fanns ingenstans i sikte. Det gick inte att fråga honom heller, för han hade hunnit sticka iväg till jobbet, med mobilen avstängd, naturalmente.

Bara att försöka hitta några gamla tidningar istället att använda som ersättningsvaddering. Vilket inte var någon lätt sak eftersom vi inte prenumerar på någon tidning.

Vid det laget, ska sägas, stod hela jag i brand. Sedan ställde jag mig i kö hos ombudet, där tre skitungar samt en snorkig kvinna trängde sig före, och när det blev min tur hade jag fullt sjå med att ofrivilligt stå ivägen för folk medan jag brottades med en alltför stor Schenkerkartong, prasslade med tidningspapper som fladdrade omkring överallt, fepplade med fraktsedeln som skulle stoppas in i en liten plastficka som sedan skulle klistras fast på inte vilket jävla ställe som helst på kartongen.

Därefter gick jag några förvirrade ronder med ombudet som verkade tvivla på att jag verkligen hade betalat frakten via nätet när jag bokat transporten. Svaret var ja, allt var betalt. Annars hade jag inte kunnat printa ut kvittot och fraktsedeln som jag hade med mig.

Däremellan var det en rad blablablamail hit och dit mellan en själv, köparen, Schenker och ombudet, och när jag slutlien skickade iväg det sista mailet –  med en kopia på inlämningskvittot –  så önskade jag faktiskt köparen rätt så rejält åt helvete.

Man jag är mycket glad ändå, för idag har jag lärt mig a) att innantilläsning är en fullständigt ogörlig uppgift för mänskligheten och b) att medmänniskors bristande innantilläsningsförmåga kostar mig mycket, mycket pengar för nu är klockan 18:04 och jag kommer inte att klara min deadline till imorgon, samt c) jag är så arg just nu att jag skulle kunna slita huvudet av vem som helst. Blodigt allvar.