den mörka sidan

Sahlgrenskt skämt?

En god vän till mig, som år 2011 vänligt nog fick diagnosen MS av en läkare på Sahlgrenska, berättade idag att det gått två månader sedan vännen skickat en bekymrad fråga via “Mina vårdkontakter” till mottagningen angående nya symtom, och att det har gått lika många månader utan att frågan blivit besvarad. Vad hände med “Du får svar inom 5 arbetsdagar”? Den läkare (den sjätte i raden) som frågan envist sorteras till jobbar egentligen inte på Sahlgrenska. Och när han gör det så tycks han vara på semester.

Hur som helst, medan min vän som bäst förundrade sig över vad det är som egentligen pågår – eller inte pågår – på Sahlgrenska så damp det just denna dag ner ett brev från samma sjukhus med ett erbjudande om att gå en kurs.

I hur man har MS.

WTF?

För det första: Det har gått sju år sedan diagnosen ställdes.

För det andra: Efter att i två månaders tid ha nonchalerat en direkt fråga som för specialutbildat folk inte borde vara alltför komplicerad att besvara lägger mottagningen både pengar och klämmigt krut på att skicka ut ett erbjudande om att gå en kurs.

Inte i hur man segelflyger, odlar barrträd eller ens hur man gör för att komma i kontakt med personalen på mottagningen. Nej, en kurs i hur man har MS.

Jag har full förståelse för min goda väns kommentar: “Jag vill fanimej slå dem.”

Advertisements

Socialdemokraterna får mig att se rött

Jag grät när borgarna kom till makten senast, eftersom jag visste att det nu skulle bli fritt fram för alla pengahungriga typer att plundra landet. Och visst fick man rätt. Skolorna – i ett land där det råder skolplikt – köptes upp av riskkapitalister som tjänade storkovan på att låta dem gå i konkurs och med ett leende avbryta elevers utbildning bara så där. Och sen låtsades ingen begripa varför de svenska skolresultaten plötsligt rasade i internationella jämförelser. Gamla och sjuka plågades ihjäl på äldreboenden som bland annat hette Carema (smaka på namnet) och som hölls bakom ryggen av fru statsminister eftersom hon hade privata intressen i riskkapitalisterna som ägde företaget. Fackföreningarna försvagades med starka ekonomiska medel (med A-kasseavgifterna som främsta vapen). Sjukvården skenade iväg åt privatintressenas håll och roffarna gnuggade händerna åt att medborgarna först måste betala skatt för att få sjukvård och sen betala privata sjukförsäkringar och privata läkare för att sen faktiskt FÅ nån sjukvård (jag känner ett flertal personer som tvingades vänta i mer än ett år på att få hjälp med sina livshotande sjukdomar pga kraftigt förlängda köer till den “vanliga” sjukvården samtidigt som de som hade råd att gå till privatläkare och privatkirurger jublade över hur bra och snabbt allt gick). Roffarna kunde också börja tjäna multum på att fritt få använda skattebetalarnas pengar i sina privata företag och sen behålla alla vinster de gjort i samma företag. Osv, osv.

Så när sossarna valdes som ny kapten på den svårt pengaläckande skutan trodde jag att rättvisa och sunt förnuft skulle börja bli ett rättesnöre igen. Men under de år som hittills gått har jag inte sett mycket av det. Visserligen vet jag att vår sittande regering är bakbunden pga att den inte har majoritet i riksdagen. Det kan ursäkta en del, men det ursäktar inte att den ena sparken efter den andra riktas mot redan utsatta grupper i vårt samhälle. Vad är det t ex frågan om när Strandhäll tar sig rätten att gå in och detaljstyra en myndighet som Försäkringskassan och bestämma att de nu måste spara pengar genom att skriva ner sjukantalet. Det är inte deras uppdrag, och det är inte hennes rättighet att kräva det. Är man sjuk och har dokumentation på det så är det absurt att Försäkringskassan, på Strandhälls order, påstår att man INTE är det bara för att regeringen ska spara pengar. Om man vill spara pengar så kan man göra det på ett vettigt sätt, förslagsvis genom att sluta blöda ut skattepengar på stöd till diverse konstiga institutioner utan att kräva någon form av redovisning. Men som av en händelse kommer då regeringen, återigen med Strandhäll som Ljushuvud nummer 1, stickande med en ny snilleblixt: Nu ska blinda avkrävas kvitton på sina inköp istället för att få ett schablonstöd. Hur då? De personliga assistenter som de drabbade hade behövt för uppdraget är ju redan indragna tack vare… wait for it… Strandhäll: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nytt-lagforslag-blinda-och-dova-maste-redovisa-kvitton-1. Som en av de drabbade säger: om motiveringen till det nya förslaget nu är att det ska vara lika för alla, varför är inte då barnbidragstagare redovisningsskyldiga för sina merkostnader? Ja, varför är de inte det? Hur rik man än är så får man barnbidrag i det här landet. Samtidigt som en blind pojke som behöver komma hem från skolan inte längre får åka med i bilen som färdtjänst använder för att skjutsa hem hans pappa: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/emil-11-ar-och-blind-lamnas-ensam-pa-gatan Vad duktiga ni är, ni som fattar dessa beslut. Ni är inte ett dugg enfaldiga och empatilösa. Ni gör bara som ni blir tillsagda. Ni följer bara order. Och jippi vad mycket pengar ni sparar åt regeringen! Bra jobbat! Nu blir det ännu några fler ören över till både dem och er och alla era privata pensionsförsäkringar.

Jag antar att ni vet om vilka ynkliga svikare ni är, och jag antar även att ni är ytterst stolta över det.

Räkna inte med min röst när det är dags att gå till valurnorna. Och ser jag er nånstans ute i verkligheten i behov av hjälp, så räkna inte med det heller.

Vad kostar en Kristersson?

När moderaterna, ledda av Ulf Kristersson som har dokumenterad historik som ekonomiskt “fiffig” när det gäller den egna vinningen (bla  lägenhetsaffärer) och dessutom visat sig ointresserad av att följa demokratiska principer i vilka det är en politikers skyldighet att svara på frågor om sitt tjänsteutövande i relation till allmänhetens bästa, börjar hojta om att de vill ha en utredning om vad invandringen kostar samhället så undrar jag om det inte vore dags för en mer angelägen utredning, nämligen en som visar vad alla krypiga girigbukpolitiker kostar samhället.

Dessutom finns det en ganska anrik forskning som visar att invandring är ekonomiskt nödvändig för landet. Om det är något som får miljonerna att rinna iväg och urholka den svenska välfärden så är det socialborgarråd och andra politikers monumentala oförmåga att fånga upp och förvalta den inflödande kompetensen på rätt sätt.

Vad minisemestern lärde mig

 

Den enda ljusglimten i min människosyn just nu är att jag, mitt ibland alla vänliga själar som i julhetsen hostade och nös på mig med öppen mun – säkerligen i from förhoppning om att jag skulle bli svårt förkyld lagom till jul, för hur skulle de kunna veta att jag jag redan blivit hostad och nyst på ombord på flyget och följaktligen redan är rejält smittad? – såg en skylt i entrén till leksaksaffären: “Kom in och tvätta tomten!”

Hur som helst önskade jag att det var så det HADE stått. För hur samma, samma, samma är det inte att skriva “Kom in och träffa tomten!”?

I mean, come on…!

Måste köpa slåssvantar

De jag har är gamla och smuliga, och slåssvantar behöver jag. För några veckor gick jag loss på gymmets sandsäck med bara händerna, och det tog rätt lång tid för blåmärken och småknäckningar att läka.

Det gjorde de lagom till det att det förhatliga stolpskottet till husvärd som i alla år har härjat i vårt område och som vältajmat inför helgen gjorde en av sina makalöst imkompetenta insatser, nämligen att INTE göra nånting åt ett mycket långvarigt och tämligen allvarligt problem, har fått mig att i fyra dagar nu leva i blodiga fantasier om att jag sliter skallen skallen av honom och använder den som fotboll. Det är inte sunt, jag vet. Därav behovet av slåssvantar. Jag säger bara det.

En sten tappad från axlarna, nu är det bara resten kvar

Nu är bouppteckningsuppdraget avklarat. Hoppas jag. Innan vi kan börja nysta i alla praktiska göromål som återstår ska PostNord först lyckas leverera bouppteckningshandlingen till Skatteverket (varför gör blotta tanken mig skeptisk?), och sedan ska personalen på detta fina mutkolvsföretag godkänna dokumentet, stämpla det och skicka tillbaka det till oss. Med hjälp av PostNord (varför gör blotta tanken mig dubbelt skeptisk?).

Alltmedan L i fridfull ovetskap sover vidare i sitt okända kosmos.

 

What’s the point?

En person ger sig iväg. Bara så där. Lämnar sin stora familj och sina många vänner kvar i ösregnet på kyrkbacken. Uppmuntrande prästord skingrar inte förvirringen. Trängseln runt sista avskedet. Buketterna får knappt plats på kistlocket. Döden där under. Grusknaster fram till kaffesorlet där det saknas en röst. Slut nu på historier om långväga seglatser och andra äventyr. Slut på ett liv. Det som återstår, ett foto på ett bord. Minnen som byts och glider undan. Spridda skratt. Försöken att dölja sig för det slutgiltiga. Regnet som fortsätter att hälla ner, paraplyet som i hemlighet blir stulet från dess plats vid porten. Först står det där så självklart och hjälpsamt och fint. Sen gör det inte det längre.