den mörka sidan

What’s the point?

En person ger sig iväg. Bara så där. Lämnar sin stora familj och sina många vänner kvar i ösregnet på kyrkbacken. Uppmuntrande prästord skingrar inte förvirringen. Trängseln runt sista avskedet. Buketterna får knappt plats på kistlocket. Döden där under. Grusknaster fram till kaffesorlet där det saknas en röst. Slut nu på historier om långväga seglatser och andra äventyr. Slut på ett liv. Det som återstår, ett foto på ett bord. Minnen som byts och glider undan. Spridda skratt. Försöken att dölja sig för det slutgiltiga. Regnet som fortsätter att hälla ner, paraplyet som i hemlighet blir stulet från dess plats vid porten. Först står det där så självklart och hjälpsamt och fint. Sen gör det inte det längre.

Advertisements

I arga barnskor

Hejsan, måndag. Hejsan, nya lärdomar.

I går gjorde jag mitt livs allra första Tradera-affär. Kände mig som en förstaklassare lycklig över att ha hittat till sitt klassrum med sin nya skolväska hårt under armen.

Tyckte att det var roligt att min fina, men knappt använda Canon 350D, klubbades bort på auktion för några hundralappar mer än jag räknat med. Glömt var det ganska myckna jobbet med att sätta sig in i hur Tradera funkar, skriva en klar och tydlig annons, samt lägga upp vettiga bilder på produkten. Glömd var också all den tid som krävdes för att besvara frågor från eventuella köpare.

Och nu väntar jag på att jag ska glömma att en hel arbetsdag gått bort bara för att den slutliga köparen inte hade läst innantill. Endast avhämtning, hade jag skrivit på två ställen. Finns det något tolkningsutrymme i de två orden? Några möjligheter att missförstå?

Det mail jag efter några timmar fick från köparen gick ut på att han trodde att det stått fraktas inom Sverige men att jag nu vore snäll om jag tog reda på vad det kostade att skicka den. Redan där gnisslade jag tänder.

Gnisslandet tilltog när jag upptäckte att Posten har en idiotiskt dålig webbsida, och att DHL har en nästan lika idiotiskt dålig en. Det hela landade vid Schenker men saker och ting tog – förstås – inte slut där. En del virrande fram och tillbaka innan man hittade en flik där de kunde ge en prisuppgift. Först så skulle produkten mätas och vägas. Priset beräknas. Sedan skulle infon mailas till kunden. Som skickade ett kryptiskt mail tillbaka. Ytterligare mail krävdes för at frågetecknen skulle reda ut sig.

Därefter skulle swishnummer upprepas några gånger innan saken var klar.

Trodde jag. Gick in på Schenkers sida, skrev in alla värden på “Boka transport”-sidan. Knattrade in namn, gatadresser, telefonnummer och mailadresser, dubbel- och trippelkollade. Gick till sidan med Betala. Men köparen dröjde och dröjde med att swisha. Till sist hade jag inte tid att vänta längre, så det var bara att logga ut och göra om hela skiten igen när jag några timmar senare såg ett mail från köparen om att det var betalt.

Därefter var det dags att jaga ikapp en laserskrivare eftersom man ska själv printa ut fraktsedeln. Biblioteket på torget hade naturligtvis sommarstängt. Var bara att skita i lasern och köra bläckstrålen här hemma. Apostlahästar hit och dit.

Sen skulle det förstås köpas en färdig förpackning att stoppa varan i. Schenker-sidan fick mig att tro att den ingick i priset de beräknat åt mig. Men nä, den tillkom. Så, just det, den fick jag betala själv. Sen låg plötsligt inte packtejpen där den har legat i tjugo år. Och bubbelplasten som Emmett lovat hämta upp ur källaren eftersom bara han visste var den låg, fanns ingenstans i sikte. Det gick inte att fråga honom heller, för han hade hunnit sticka iväg till jobbet, med mobilen avstängd, naturalmente.

Bara att försöka hitta några gamla tidningar istället att använda som ersättningsvaddering. Vilket inte var någon lätt sak eftersom vi inte prenumerar på någon tidning.

Vid det laget, ska sägas, stod hela jag i brand. Sedan ställde jag mig i kö hos ombudet, där tre skitungar samt en snorkig kvinna trängde sig före, och när det blev min tur hade jag fullt sjå med att ofrivilligt stå ivägen för folk medan jag brottades med en alltför stor Schenkerkartong, prasslade med tidningspapper som fladdrade omkring överallt, fepplade med fraktsedeln som skulle stoppas in i en liten plastficka som sedan skulle klistras fast på inte vilket jävla ställe som helst på kartongen.

Därefter gick jag några förvirrade ronder med ombudet som verkade tvivla på att jag verkligen hade betalat frakten via nätet när jag bokat transporten. Svaret var ja, allt var betalt. Annars hade jag inte kunnat printa ut kvittot och fraktsedeln som jag hade med mig.

Däremellan var det en rad blablablamail hit och dit mellan en själv, köparen, Schenker och ombudet, och när jag slutlien skickade iväg det sista mailet –  med en kopia på inlämningskvittot –  så önskade jag faktiskt köparen rätt så rejält åt helvete.

Man jag är mycket glad ändå, för idag har jag lärt mig a) att innantilläsning är en fullständigt ogörlig uppgift för mänskligheten och b) att medmänniskors bristande innantilläsningsförmåga kostar mig mycket, mycket pengar för nu är klockan 18:04 och jag kommer inte att klara min deadline till imorgon, samt c) jag är så arg just nu att jag skulle kunna slita huvudet av vem som helst. Blodigt allvar.

Borttappat

Livsgnistan går på sparlåga. Vilka andra slutsatser ska man dra när man bara fnissar pyttelite i det tysta när två muskelbiffar på gymmet diskuterar vilka – av deras  högljudda röster att döma – ytterst besvärliga problem en av dem haft med en ursnygg topplessfeminist (hon blev tydligen arg när han inte tittade på tuttarna, fan tro’t) … och man är “tvungen” att avbryta dem för att be om deras proffsiga info om hur en liten gumma ställer in sitsen på det infernaliska redskap som hon tänkt använda? Eller när det inte stramar det minsta i smilbanden när ens synfält på gräsmattan i den i övrigt folktomma semestersolens glans plötsligt fylls av en ung man som börjar skutta på stället i raska, höga knälyft på ett sätt som påminner om en pruttdriven kanin och som skulle göra en sprättig lippizanerhäst vit av avund? Vad fan, jag skrattade inte ens när en av mina danska uppdragsgivare, efter ca tio besked om att jag har FULLT UPP den här veckan, skickade mig 144 sidor att korrekturläsa till imorgon.

Livsgnistan går på sparlåga och sinnet för humor syns inte till nånstans. Jag fattar inte var fan jag har lagt det nånstans.

Ska jag, ska jag inte?

Köpa en häst, anmäla mig till Göteborgsvarvet, boka en resa till Nya Zealand – eller åtminstone till Irland, ringa en oprickad tandläkare, skriva min monsterbok, kompilera en sökbar flora, köra röjsåg i regnet, bli fodervärd åt en katt, skaffa flygcertifikat, på-nytt-läsa alla böcker i hyllorna, på allvar försöka förstå alla nobelliga fysik- och kemipris som delats ut, tvätta fönstren, vinna på Triss, se nåt komiskt i det fula, flytta till ett grannfritt hus med örtagård, sluta slösa tid på tv-deckare varje dag klockan åtta?

Säg det.

Ja.

Säg det.

Ingen bokmässa för mig i år

År 2017, året då jag för första gången aktivt kommer att avstå från bokmässan i Göteborg. Anledningen är att jag inte pallar sättet som icke-demokratiska krafter fritt får utnyttja vårt demokratiska samhälles plattformar för att sakta men säkert äta upp och förinta just demokratin. https://www.svt.se/kultur/bok/127-forfattare-i-upprop-valjer-att-inte-narvara-vid-bokmassan

Maskinerna tar över

Terminator, släng dig i väggen. Åtminstone om du tror att du kan gå en match mot Ica Maxi. Denna butikskedja, som utgår från att man är snattare tills motsatsen bevisats, har ett fiffigt sätt att lösa problemet med kundernas behov av att bli av med gamla mynt och deras egen kostnad för att sedan växla in mynten hos bankerna: De snor helt enkelt de gamla mynt man stoppar i skålen och sedan låtsas de som ingenting när man får tillbaka en felaktig växel – i gamla mynt – på det belopp som betalade i sedlar. Till exempel. Igår kostade matkassen 255 kronor. Jag överlämnade en femhundrakronorssedel, en femtiokronorssedel samt la en gammal femma i myntmaskinen. Enkel matte: Ge mig tre hundra kronor tillbaka. Men vad fick jag? Tvåhundranittiofem kronor: Två hundrakronorssedlar, en femtiokronorssedel (inte den jag lämnade in men nästan), två tjugokronorssedlar och en gammal femma (troligen den jag själv stoppat ner). Summering: Banken tar en växlingsavgift, det vet jag men jag vet inte varför, och Ica Maxi lägger avgiften på kunden – utan att utföra själva den avgiftsbelagda tjänsten – genom att sno stålarna mitt framför näsan på en och sedan låta personalen se förvånad ut. “Vadå, jag vet inte, det sker automatiskt, jag vet inte…”