djur och natur

Ska jag, ska jag inte?

Köpa en häst, anmäla mig till Göteborgsvarvet, boka en resa till Nya Zealand – eller åtminstone till Irland, ringa en oprickad tandläkare, skriva min monsterbok, kompilera en sökbar flora, köra röjsåg i regnet, bli fodervärd åt en katt, skaffa flygcertifikat, på-nytt-läsa alla böcker i hyllorna, på allvar försöka förstå alla nobelliga fysik- och kemipris som delats ut, tvätta fönstren, vinna på Triss, se nåt komiskt i det fula, flytta till ett grannfritt hus med örtagård, sluta slösa tid på tv-deckare varje dag klockan åtta?

Säg det.

Ja.

Säg det.

Advertisements

Går så långt mellan varven

…att jag nääästan hunnit glömma bort lösenordet. Inte för att det inte händer nåt, utan för att motivationen att skriva om det tryter nåt så katastrofalt. Men när jag gör små tidsresor in i mina tidigare Captains Logs så är det en sån märklig känsla att möta den där personen som jag knappt känner igen men som ändå utger sig för att vara jag att motivationen får små nytändningar. Så för mitt framtida, omotiverade, jag så kan jag berätta att jag idag har åkt motorbåt och kört taxi. Plus, på hemväg från Bjöla småbåtshamn försökte en busschaufför ramma mig så där som man ofta ser i amerikanska skrikiga biljakter när skurken/hjälten kastar om ratten i tvåhundra knyck och tvingar hjälten/skurken att medelst sin fräsiga bil göra svetslågor mot ett svindlande broräcke till bullrig musik,  men där sedan allt reder upp sig med hjälp av en intensiv skottlossning, följt av några atombombsexplosioner, ett plåster i pannan och lagom sexiga svettfläckar under armarna. Väl hemkommen (utan vare sig plåster eller bucklor i karossen) ville grannen ovanpå, sin fredags-lördagsvana trogen att jag skulle headbanga till entoniga rocktrummor och gnissliga elgitarrer. Men jag slängde in Joglaresa i cd-spelaren och drog på med bultande profan medeltidsmusik istället. (Har köpt två andra skivor med dem och de är galet bra!*) Sedan gick jag ut med grannkvinnans katt. Och sedan kom grannkvinnan hem till oss och jagade sin katt. Som inte ville hem för här hos Emmett och mig får hon bossa precis som hon vill, den vansinnigt underbara raringen. Vi kallar henne Margit, men egentligen heter hon något annat. Katten alltså.

 

*En annan enastående musikgrupp som P2 lät mig upptäcka av en slump på springturen hem från bilverkstaden är Okra Playground. Skiva/skivor kommer att inköpas omedelgenast!

Mörbultad

Vilken tur att jag inför denna helg hade hunnit gymbygga upp lite av min forna muskelstyrka, annars hade jag i skrivande stund legat kvar i en hög i svärföräldrarnas rabatt, av mig denna lördag-söndar kämpeligen avtuviserad, avrotifierad och avgräsifierad samt tillkrattad med därtill hörande säckstoppande, skottkärrekörande och säcklyftande in i ett skjul i väntan på transport till kommunala komposttippen. Alltsammans krävde en fysisk insats som mer än en gång fick mig att önska att jag varit krigarprinsessan Xena, eller åtminstone Conan Barbaren.

Att jag blev så extremt darrig av trädgårdsinsatsen beror mycket på den kassa sömnen som grannarna här i huset vänligen bistår med när de fördelar sitt oväsen genom att den ena helgväsnas på kvällarna och den andra barnväsnas på morgnarna, varpå den första blir förbannad över att han inte får sova ut efter heavy metal-festen och följaktligen börjar stampa omkring i gryningen i ett vredesmod som kryddas med ett och annat skrik.

Resultatet blir att man själv är rätt utmattad långt innan väckarklockan ringer, och sen går det bara utför under resten av dagen.

Kan väl säga att många här i huset ska vara jävligt glada över att häcksaxen som jag nyss har lärt mig hantera ligger i ett redskapsskjul fyra mil härifrån…

Tillägg:

Tips till mitt framtida jag: Om du nånsin skulle glömma bort att det finns dansföreställningar som är a) vansinnigt vackra och b) vansinnigt vackra och ohyggligt gripande så minns då a) Bolsjojbalettens framförande av Tjajkovskijs Törnrosa och b) Tyst Teaters “Perfektion” med Johanna Lindh, Marie Lander och Hajan Jabar, en tolkning av Lorcas “Yerma” regisserad av Josette Bushell-Ming och koreograferad av Melody Putu.

 

 

Mitt liv som tok

…rullar på i ett stadigt tempo. När jag skulle iväg och låna böcker upptäckte jag att mitt lånekort var väck. Redan påbylsad och redo för utgång ägnade jag en svettig halvtimme åt att leta efter kortet utan framgång. Med halsduken i vägen och jackan allt trängre och bylsigare och irriterandere (ja det är ett ord, från och med nu) rotade jag igenom alla lådor, grävde i alla ryggsäckar, dök ner i varenda jackficka, inklusive de som hängde i jackan jag hade på mig. Jag vände upp och ner på pappershögar, skakade ur låneböcker, prasslade i hopvikta bibliotekspåsar och lyfte även på dukar och mattor. Inget kort. Sista hoppet stod till biblioteket självt. Anade att jag glömt kvar lånekortet i samband med hemförandet av Miss Pettigrew lives for a day (sockersöt Harlequin-lööövromanvarning men ändå uthärdlig på grund av Frances McDormand och ett konsekvent manusbygge), men bland lånediskens alla upphittade kort – och de var många – fanns inget som var mitt. Landade i ett tröttsamt velade kring huruvida jag skulle spärra kortet eller vända upp och ner på lägenheten en gång till. Det blev det sistnämnda till slut så jag begav mig hemåt. Vid ytterdörren vidtog ett nytt letande. Efter dörrnycklarna. Det jag ur jackfickan så småningom drog fram var lånekortet. Det hade funnits vid min sida hela tiden, som en trogen följeslagare, eller snarare en jävligt retfull gremlin.

Och det tar förstås inte slut där. Som ett exempel: Hade lovat att på daglig basis, under 11 dagars tid, köra 3 mil för att mata och vattna en flock fina får. Det är ett trevligt arbete, och det är uppfriskande att få komma ut lite på landet. Men just idag var jag extremt trött och hade gärna sovit lite mer istället för att stressa upp, borsta bissingarna och slänga mig i bilen i lagom morgon-/förmiddagstid i hopp om att slippa köer  och sedan vara utvilad när kontoret skulle öppnas. Hur som helst. Jag åkte iväg. Allt gick bra de första hundra meterna. Sedan hamnade jag bakom ett brett arbetsfordon som låg i 30 på smala vägar med täta möten ända ut till motorleden. Där frästes det på lite, men i Lindome hamnade jag i en ny kö på grund av en sopbil som parkerat tvärs över vägen. Sedan rullade det framåt i cirka 40 meter. För sen tvingades jag stå och vänta några timmar (som det kändes) på att en mördarsnigeltempokörande bilist på enfilsvillavägen skulle lämna bilbanan fri.

När jag äntligen kom fram till min destination och mina vänners hus med den tomma p-platsen, så var den förstås inte tom. Mina fårägande vänner hade inte åkt än. Så där lite lagom Twilight Zone-snurrig knackade jag på deras dörr. Som de öppnade med förvånade blickar. De hade, förklarade de, skickat ett en-dags-förskjutning-meddelande på Facebook. Som jag inte hade sett. Facebook och jag, liksom.

Men det var bra ändå, för istället för att vattna får gavs jag chansen att se de ystra vallhundarna i arbete. Och så fick jag en Lasse Åberg-designad plåtask – är galen i plåtaskar – full med god choklad. Är galen i god choklad.

Tiden springer

Och jag sitter. Jobbar, jobbar, jobbar. Om jag åtminstone hade ett jobb, jobb, jobb där jag fick springa. Eller gräva. Kratta skulle också funka.

Förra lördagen hjälpte jag svärföräldrarna att kratta ihop så mycket jag kunde av alla de löv som under hösten ansamlats i deras trädgård i blötan, i drivor längs häckar och kantstenar, på gångstigarna runt växthus och redskapsskjul, runt träden och andra planteringar. Kratta, förresten. Det var grepen som gällde. Fyllde så många säckar att de knappt fick plats i skjulet. Skänkte alla vinterideberövade igelkottar en vemodets tanke, men å andra sidan kanske de hittar in i skjulet och fixar saken ändå?

Hur som helst. Krattandet – grepandet – innebar några timmars kämpatag som gav mig en sällan upplevd sinnesro. Glömde alla tankar och all vämjelse över allt som gör mig frustrerad. Andades under några timmar kyligt syre och tappade för en stund bort vetskapen om att vi alla lever i en trång låda där det enda vi kan hoppas på är att orka krafsa oss igenom kartongen och flytta över till en större låda.

App-app-app, nu var jag där igen. Var är en spade när man behöver den?

Isskrapor och byxnötning

Så slog vintern till med isgator överallt. Desperationhalkevinglade mig fram mellan diverse butiker innan jag hittade nån som äntligen sålde isskrapor (så bråttom blir det när man inte ägt bil på decennier och trodde att vintern skulle dröja och man plötsligt inser att en degskrapa är nånting heeelt annat än det man behöver när natten lagt 2 centimeter knaggelfrost på söta bilens samtliga 8 fönster). “Jag är på jakt efter en isskrapa till vindrutan, har ni det?” Butikspersonen låter hakan falla, spärrar upp ögonen, och säger efter viss tvekan “Jaa, det ska vi allt ha…”. Och så leds jag till hyllan med fönsterskrapor. Tack men nej tack. Tvätta fönster är till och med ännu tråkigare än att rafsa omkring med skrivare, skanner, verifikationsnummer, bokföringskonton och backupdiskar. Att vara enskild näringsidkare i pysslingklassen suger.

Tur att man fick sig ett litet avbrott i form av en helgutflykt till Nääs där Nordiskt mästerskap för vallhundar i ungdomsklassen gick av stapeln. Jösses vad kallt det var, och lerigt och blåsigt. Och jösses vad duktiga jyckarna var. Fåren också. Det måste ju vara lite “work with me here”-koefficient på dem, annars blir det som en supernovaexplosion: Ull åt alla håll (som om jag visste vad en supernova egentligen består av).