konst

Går så långt mellan varven

…att jag nääästan hunnit glömma bort lösenordet. Inte för att det inte händer nåt, utan för att motivationen att skriva om det tryter nåt så katastrofalt. Men när jag gör små tidsresor in i mina tidigare Captains Logs så är det en sån märklig känsla att möta den där personen som jag knappt känner igen men som ändå utger sig för att vara jag att motivationen får små nytändningar. Så för mitt framtida, omotiverade, jag så kan jag berätta att jag idag har åkt motorbåt och kört taxi. Plus, på hemväg från Bjöla småbåtshamn försökte en busschaufför ramma mig så där som man ofta ser i amerikanska skrikiga biljakter när skurken/hjälten kastar om ratten i tvåhundra knyck och tvingar hjälten/skurken att medelst sin fräsiga bil göra svetslågor mot ett svindlande broräcke till bullrig musik,  men där sedan allt reder upp sig med hjälp av en intensiv skottlossning, följt av några atombombsexplosioner, ett plåster i pannan och lagom sexiga svettfläckar under armarna. Väl hemkommen (utan vare sig plåster eller bucklor i karossen) ville grannen ovanpå, sin fredags-lördagsvana trogen att jag skulle headbanga till entoniga rocktrummor och gnissliga elgitarrer. Men jag slängde in Joglaresa i cd-spelaren och drog på med bultande profan medeltidsmusik istället. (Har köpt två andra skivor med dem och de är galet bra!*) Sedan gick jag ut med grannkvinnans katt. Och sedan kom grannkvinnan hem till oss och jagade sin katt. Som inte ville hem för här hos Emmett och mig får hon bossa precis som hon vill, den vansinnigt underbara raringen. Vi kallar henne Margit, men egentligen heter hon något annat. Katten alltså.

 

*En annan enastående musikgrupp som P2 lät mig upptäcka av en slump på springturen hem från bilverkstaden är Okra Playground. Skiva/skivor kommer att inköpas omedelgenast!

En påskafton utan godis (för somliga)

Hurra vad jag är duktig som börjat förstå att undvika sötsaker. Att vi köpte en bautastor plockgodispåse igår berodde på Emmetts förutseende vishet. Han anade att grannskapets småfolk skulle ringa på dörren under påskaftonen med underförstådda önskemål om sockriga bidrag till sina påskägg och påskkorgar. Själv var jag skeptisk. Trodde att påskkäringseden var något som, likt våra egna barndomar, dött ut och ersatts av nymodigheter i stil med Halloween.

Men på förmiddagen fick jag äta upp mina tvivel (egentligen en tallrik med Wapnös A-fil och Saltås müsli) för då sa ytterdörren ding-dong och två små påskkatter (tror jag att de var utklädda till) överlämnade en näpen gul kyckling målad på en vit anteckningslapp. I rättvist utbyte sträckte vi genast fram vår tack-och-lov-inköpta skål med kolhydratspäckade färggrannheter och lät den unga generationen fylla på sina förråd.

Hur det gick sen vet vi inte för strax därpå blev vi tvungna att ge oss av. (Men ack vad skönt att vid hemkomsten kunna konstatera att inga eventuellt andra godissugna ungar under eftermiddagen ringt på och i vrede över oöppnad dörr slängt ägg på den.) Var nämligen bjudna på lyxig påsklunch hos Emmetts syster med familj. Att det var första gången under de 27 år som Emmett och jag känt varandra som vi var på besök där låter konstigare än vad det är, eftersom släktens naturliga mötesplats vid alla högtider och bemärkelsedagar normalt sett är de luftigt rymliga salar som föräldrarnas villa bjuder på.

Men denna påskafton firades sålunda på annan ort och innehöll generös gästfrihet, vackert (lite kylslaget) väder, barndomsfotografier samt ett fascinerande dokumentärtips från Emmetts systerson den yngre, “Verklighetens Rain Man”. Nu när jag vet att verklighetens Kim Peek hade Dustin Hoffmans Hollywoodfigurs förmågor, och kanske mer därtill, är det möjligt att jag äntligen tar mig i kragen och tittar på spelfilmen och Oscarsvinnaren “Rain Man”. Eller också skiter jag i det och ser på några av alla de andra dokumentärerna om Peek som man kan hitta på YouTube. Ja, jag tror det får bli det sistnämnda. Många tack till Emmetts systerson den yngre!

Mörbultad

Vilken tur att jag inför denna helg hade hunnit gymbygga upp lite av min forna muskelstyrka, annars hade jag i skrivande stund legat kvar i en hög i svärföräldrarnas rabatt, av mig denna lördag-söndar kämpeligen avtuviserad, avrotifierad och avgräsifierad samt tillkrattad med därtill hörande säckstoppande, skottkärrekörande och säcklyftande in i ett skjul i väntan på transport till kommunala komposttippen. Alltsammans krävde en fysisk insats som mer än en gång fick mig att önska att jag varit krigarprinsessan Xena, eller åtminstone Conan Barbaren.

Att jag blev så extremt darrig av trädgårdsinsatsen beror mycket på den kassa sömnen som grannarna här i huset vänligen bistår med när de fördelar sitt oväsen genom att den ena helgväsnas på kvällarna och den andra barnväsnas på morgnarna, varpå den första blir förbannad över att han inte får sova ut efter heavy metal-festen och följaktligen börjar stampa omkring i gryningen i ett vredesmod som kryddas med ett och annat skrik.

Resultatet blir att man själv är rätt utmattad långt innan väckarklockan ringer, och sen går det bara utför under resten av dagen.

Kan väl säga att många här i huset ska vara jävligt glada över att häcksaxen som jag nyss har lärt mig hantera ligger i ett redskapsskjul fyra mil härifrån…

Tillägg:

Tips till mitt framtida jag: Om du nånsin skulle glömma bort att det finns dansföreställningar som är a) vansinnigt vackra och b) vansinnigt vackra och ohyggligt gripande så minns då a) Bolsjojbalettens framförande av Tjajkovskijs Törnrosa och b) Tyst Teaters “Perfektion” med Johanna Lindh, Marie Lander och Hajan Jabar, en tolkning av Lorcas “Yerma” regisserad av Josette Bushell-Ming och koreograferad av Melody Putu.

 

 

Dylaneffekt?

Visst har väl litteraturprogrammet Babel börjat handla mer och mer om musik? Sång och musik och rösttolkningar. Har kluvna känslor inför det.

På tal om litteratur köpte jag nyligen en egenutgiven roman, Skam av Robert Warholm, och jag har väl ganska kluvna känslor även i det fallet så jag nöjer mig med att säga att boken utspelar sig i historisk landsbygdsmiljö och att den inleds med en död kvinna vars äkta make och svärmor sätter sig att dricka kaffe innan de tillkallar fjärsman.

Kritkonst

Det är ganska sällsynt med människor som är verkligt skickliga på det de gör. David Zinn är en av dem.

Själv är jag en som önskar att hon var urskicklig på något alls här i livet, men som bara gör det mesta hellre än bra. Och just nu känner jag ett vettvilligt starkt behov av att gå i skola hos Zinn och lära mig teckna och måla tredimensionelltillusoriskt. Förmodligen kommer resultatet att bli “hellre än på gränsen till hyfsat”. Gör inget. Bara så att jag lär mig principerna. Måste inte heller vara med just kritor – även om några kritstreck nog skulle ha fått mig att hitta inne på Fysiken, Mossen.

Helt urlöjligt att det ska krävas förvirrade rusningar fram och tillbaka varje gång jag ska hitta ut före dagkortets utgång och dryga böter som straff. Byggnaden är en fyrkantigt låda. Punkt slut. Om en trappa börjar till vänster och sedan vinklar sig åt vänster så borde det inte vara så himla svårt att fatta på vilket sätt, genom vilka salar, den hänger ihop med trappan som börjar till höger och också vinklar sig åt vänster, men hur många gånger …? Gah! Minns inte att mitt lokalsinne (bokstavligen) brukade vara så här skräpigt.