ögonblicksbilder

Går så långt mellan varven

…att jag nääästan hunnit glömma bort lösenordet. Inte för att det inte händer nåt, utan för att motivationen att skriva om det tryter nåt så katastrofalt. Men när jag gör små tidsresor in i mina tidigare Captains Logs så är det en sån märklig känsla att möta den där personen som jag knappt känner igen men som ändå utger sig för att vara jag att motivationen får små nytändningar. Så för mitt framtida, omotiverade, jag så kan jag berätta att jag idag har åkt motorbåt och kört taxi. Plus, på hemväg från Bjöla småbåtshamn försökte en busschaufför ramma mig så där som man ofta ser i amerikanska skrikiga biljakter när skurken/hjälten kastar om ratten i tvåhundra knyck och tvingar hjälten/skurken att medelst sin fräsiga bil göra svetslågor mot ett svindlande broräcke till bullrig musik,  men där sedan allt reder upp sig med hjälp av en intensiv skottlossning, följt av några atombombsexplosioner, ett plåster i pannan och lagom sexiga svettfläckar under armarna. Väl hemkommen (utan vare sig plåster eller bucklor i karossen) ville grannen ovanpå, sin fredags-lördagsvana trogen att jag skulle headbanga till entoniga rocktrummor och gnissliga elgitarrer. Men jag slängde in Joglaresa i cd-spelaren och drog på med bultande profan medeltidsmusik istället. (Har köpt två andra skivor med dem och de är galet bra!*) Sedan gick jag ut med grannkvinnans katt. Och sedan kom grannkvinnan hem till oss och jagade sin katt. Som inte ville hem för här hos Emmett och mig får hon bossa precis som hon vill, den vansinnigt underbara raringen. Vi kallar henne Margit, men egentligen heter hon något annat. Katten alltså.

 

*En annan enastående musikgrupp som P2 lät mig upptäcka av en slump på springturen hem från bilverkstaden är Okra Playground. Skiva/skivor kommer att inköpas omedelgenast!

Estetikens små bekymmer

När människor är estestiskt skapta OCH hypertrevliga så tänker jag ofta, vis av erfarenheten, att här finns det nåt att gå till botten med.

Så när jag skulle lämpa av bilen på verkstan idag och märkte att meckarn var socialt superbegåvad och dessutom ett löjligt stort snyggo så hade jag vänt i porten om det inte varit för att svågern hade rekommenderat stället.

Ändå vet jag redan nu att bilkontot kommer att bli minst 4 tusenlappar smalare än förut. Men jag vet också att det inte beror på något annat än att biljäveln faktiskt behöver en insats av den magnituden. Det är inte lätt att vara vuxen (eller låtsas vara det).

En väskas innehåll

Vad kan man ha en väska till? Fråga Emmett och svaret blir: att lägga en påse varmt vatten i.

Inte så konstigt som det låter. Han behövde påsen med varmt vatten för att kunna köra bil.

Fortfarande inte så konstigt som det låter. Det var 11 minus under natten, och igår när vi skulle åka iväg med bilen tog det oss cirka 50 minuter, inklusive springturer fram och tillbaka till hemmet och affären för att fixa låsolja och tändare, bara att komma in i bileländet. Centrallås med manuell nyckel i fuktiga flertaliga minusgrader kan få vem som helst att börja gråta. Tårflödet gäller dock inte oss för vi är nog tuffare än somliga tror.

Vis av gårdagens erfarenhet hade Emmett kollat på nätet och hittat en kvinna som mindes sina eländesdagar innan hennes bil fått centrallås. Hon tipsade alla icke lika lyckligt lottade om hur en påse varmt vatten kan användas för att värma upp bildörrens lås. Vi valde att tro henne, och sålunda rustade till tänderna marscherade vi iväg till den fjärran parkerade bilen. Vårt varmvatten skvalpade i kölvattnet men det fick aldrig chans att visa vad det kunde.

För trots att det rejält var mycket kallare idag än igår var biljäveln, till skillnad från igår, helt befriad från frost, och bildörren svängde upp lika graciöst som en nyårsdagsfirande wienervalsare. Inget evighetsskrapande av rutorna (mest på insidan [infoga svordomar], och inget nervöst gulp över huruvida det skulle gå att lägga in ettans växel eller inte.

Den lilla (rätt så stora) bilen stod där och såg väldig oskyldig ut och lät sig sen köras iväg utan minsta problem. Som Emmett sa: den är vår kompis – aldrig att jag skulle säga nåt annat! – och vi tycker väldigt mycket om den.

Årets sista dag

Klockan är 13.42. Vädret är skymningsgrått. Asfalten är blöt. Vägarna glesa. Djurplågerismällarna spridda. Människorna få. Mössorna guppar, benen styltar.

Har avslutat årets bokföring (med bara 4 vredesutbrott – rekordlågt!) så nu kan 2017 få komma närhelst det vill. Bring it on, baby! Do your worst. I’m a mean grean [sic] bastard from outer space, so if you think you’ll bring me down next year you have another thing coming. Yeah! I’m gonna wear you down!  …. and a lot of similiar loud-mouthed wrestling yelling until  the cows come home.

Tänker inte försöka sammanfatta året. Konstaterar bara att den mest markanta förändringen år 2016 jämfört med 2015 var att vi köpte bil och på så vis skaffade oss en annan sorts frihet än vi haft förut.

Funderar nu som bäst på vad vi ska hitta på att göra som vi inte har gjort andra nyårsaftnar. Om inte Emmett haft sjukintyg från verkmästarn i magen hade det definitivt blivit full fart på gokartcentralen.

Mitt andra förslag var att åka ut i ödemarken och se på de riktiga stjärnorna vid tolvslaget. Verkar dock gå bort eftersom gråfläskemolnfilten tycks ligga över hela den del av Sverige som är vårt rimliga närområde.

Tredje förslaget är att göra nåt som jag inte försökt mig på under flera decennier. Åka och bowla. Det är lagom knasigt. Såvida det fortfarande finns några bowlingbanor där ute i verkligheten…?

Fjärde förslaget är att sätta sig i bilen, köra och ser var vi hamnar. Ja. Så får det bli!

Dahliatanten

Storgillar mobilkameran och dess 13 megapixlar. Passade på att inviga den i Botaniska bland alla dahlior. Bilderna blev så fina att jag känner mig smått extatisk.

Kan bara gissa varför jag är så besatt av blommor och särskilt dahlior. När jag var så där runt fyra år gammal bodde vi granne med en mycket argsint – i alla fall som jag minns det – kvinna med en trädgårdsplätt intill vår, och i den trädgårdsplätten växte det magiska blommor – gigantiska, färggranna, mystiskt formade, flyktigt doftande – som jag plockade fastän jag inte fick. Trodde inte att jag syntes i grannkvinnans högväxande färgexplosioner , och jag trodde framför allt inte att hon skulle sakna en och annan av sina hemlighetsfulla väsen. Men det gjorde hon.

Så hon skällde på min förälder. Som skällde på mig. Mer än en gång. Ett och annat dräm över skallen blev det säkert också.

Undrar vad det blev av henne, den argsinta Dahliatanten. Förmodligen har hon för länge sedan hunnit försvinna ut ur den tideräkning som är vår. Upplevde henne som en skrottig pensionär redan då, men i en fyraårings ögon gissar jag att alla människor äldre än tio år förefaller vara på fallrepet.

Succé

Allt som oftast gör ComHem det tyst i vår fasta telefonlur. Sättet det sker på är förbryllande, men vi har vant oss vid att med jämna mellanrum ägna några timmar åt mekandet med sladdar som ska dras ur på knepiga ställen, bakom hurtsar, i skrymslen och vrår, i skuggor och – måste erkänna det – damm. Därefter väntan, isatta sladdar, ihållande tystnad och sedan några nya vändor med urdragna sladdar och väntan och skumraskbelysta omstarter innan det äntligen fungerar igen.

I regel går det alltså bra till slut, och vi får chansen att äntligen ringa Lund eller Emmaboda eller Danmark eller varthän vi nu behöver komma.

Men i dag har det varit alldeles som förgjort. Under loppet av en hel dag har vi krupit bakom hurtsar och dragit i sladdar tills vi blitt alldeles ömma i knäna och nernötta i tålamodet. Till sist kände jag mig tvungen att skriva en felanmälan till ComHems kundtjänst. Just som jag tryckte på Skicka ropade M bortifrån den mörkaste vrån att “nu funkar det igen!”. Jag undrade förstås: “Hur gjorde du det?!”

“Jag satte i sladden i rätt kontakt.”

 

Teckna, teckna, teckna

…utan att låta sådana futtiga småsaker som komplett inkompetens lägga hinder i vägen.

 

Carolisabella_blyertshäst

Min stora målsättning det här året. Inte värdera, bara göra. Tror att det är då det blir som roligast, en misstanke som grundar sig på det faktum att jag tycker det är enormt skojigt att syssla med ting jag absolut inte kan – teckna (för säkerhets skull med fel hand), sjunga, spela gitarr, fotografera, pianoimprovisera, millimetermera – för när jag inte kan kan jag heller inte ställa krav, och kan jag inte ställa krav kan jag inte tappa tålamodet, och kan jag inte tappa tålamodet kan jag inte bli vansinnig på mig själv, och kan jag inte bli vansinnig på mig själv kan jag inte ta ut det på omvärlden och kan jag inte ta ut det på omvärlden kanske jag kan sluta få lust att kola vippen titt som tätt och istället se att tillvaron, även om det förbryllande ofta känns som om den inte angår mig, ändå är vansinnigt upptäckansvärd. Hver eneste dag.

Carolisabella_tuschfantasier