science mode

En påskafton utan godis (för somliga)

Hurra vad jag är duktig som börjat förstå att undvika sötsaker. Att vi köpte en bautastor plockgodispåse igår berodde på Emmetts förutseende vishet. Han anade att grannskapets småfolk skulle ringa på dörren under påskaftonen med underförstådda önskemål om sockriga bidrag till sina påskägg och påskkorgar. Själv var jag skeptisk. Trodde att påskkäringseden var något som, likt våra egna barndomar, dött ut och ersatts av nymodigheter i stil med Halloween.

Men på förmiddagen fick jag äta upp mina tvivel (egentligen en tallrik med Wapnös A-fil och Saltås müsli) för då sa ytterdörren ding-dong och två små påskkatter (tror jag att de var utklädda till) överlämnade en näpen gul kyckling målad på en vit anteckningslapp. I rättvist utbyte sträckte vi genast fram vår tack-och-lov-inköpta skål med kolhydratspäckade färggrannheter och lät den unga generationen fylla på sina förråd.

Hur det gick sen vet vi inte för strax därpå blev vi tvungna att ge oss av. (Men ack vad skönt att vid hemkomsten kunna konstatera att inga eventuellt andra godissugna ungar under eftermiddagen ringt på och i vrede över oöppnad dörr slängt ägg på den.) Var nämligen bjudna på lyxig påsklunch hos Emmetts syster med familj. Att det var första gången under de 27 år som Emmett och jag känt varandra som vi var på besök där låter konstigare än vad det är, eftersom släktens naturliga mötesplats vid alla högtider och bemärkelsedagar normalt sett är de luftigt rymliga salar som föräldrarnas villa bjuder på.

Men denna påskafton firades sålunda på annan ort och innehöll generös gästfrihet, vackert (lite kylslaget) väder, barndomsfotografier samt ett fascinerande dokumentärtips från Emmetts systerson den yngre, “Verklighetens Rain Man”. Nu när jag vet att verklighetens Kim Peek hade Dustin Hoffmans Hollywoodfigurs förmågor, och kanske mer därtill, är det möjligt att jag äntligen tar mig i kragen och tittar på spelfilmen och Oscarsvinnaren “Rain Man”. Eller också skiter jag i det och ser på några av alla de andra dokumentärerna om Peek som man kan hitta på YouTube. Ja, jag tror det får bli det sistnämnda. Många tack till Emmetts systerson den yngre!

Advertisements

Dimensionsfunderingar

Kan känna sorg ibland över det faktum att jag inte klarar av att tro på högre makter. Skulle förmodligen ha varit väldigt trösterikt i många lägen. Men jag undrar om jag inte tror på parallella makter… På att de där 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) har något med vår verklighet att göra, att det pågår saker i vårt nu på frekvenser som vi inte förmår uppfatta eftersom vi inte fysiskt hunnit dit i evolutionen än (och kanske aldrig hinner heller, med tanke på hur helvetiskt fokuserad jordens folk är på sin egen undergång).

För det är änna tusan vad saker och ting går en emot ibland, så mycket att det är alltför knasigt för att bara vara en slump. Och det är änna tusan vad saker och ting även går ens väg ibland, på ett sådant snyggt sätt att det också är för mycket för att bara vara en slump. Nu låter det som om jag inbillar mig att de parallella dimensionerna kretsar kring mig, mig, mig. Nänä, så uppblåst är jag  inte.  Jag tror att de där för oss omärkliga dimensionerna kretsar kring andra människor, och att jag själv liksom slinker med på ett bananskal.

Så när jag blir nervös över att frilansuppdragen inte strömmar in i en strid ström alla dagar i veckan, och jag strax därpå märker att det faktiskt var väldigt bra att slippa jobba under helgen eftersom jag annars inte hunnit avsluta bokföringen för 2016 med allt pappersplock och skannande och utskrivande och håltryckande och momsdeklarerande, inloggande, utloggande och blättanblättan, timme efter timme som går åt till boring stuff och som jag dragit mig för men som måste vara klart före måndag, så tänker jag att det säkert var någon annan person – som de 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) – snurrar kring som fick uppdraget eftersom dimensionskrafterna, av någon matematisk anledning, var i behov av att just den där personen blev glad. Och att jag också blev det var liksom bara en biverkning. Att botas med Ipren, för fanihelvete vilken huvudvärk jag fått av bokföringseländet.

Besviket köp

Var på Bokmässan ändå. Hittade mest faktaböcker, och bar bland annat hem en bok av astropartikelfysikern Katherine Freese: Kosmisk cocktail. Tre delar mörk materia.

Ämnet mörk materia fascinerar mig, men hur många förord behöver man skriva och hur många gånger behöver man i dessa förord upprepa att syftet med boken är att prata om mörk materia och berätta hur roligt det är att vara forskare?

Svaret verkar vara…

  1. “Mitt livsverk har handlat om att försöka förstå den mörka materiens natur. Kosmisk cocktail skildrar såväl forskningen som de roliga personer jag träffat på och de äventyr jag upplevt under min jakt på ett svar.” (s 9)
  2. “Jag har skrivit Kosmisk cocktail av flera skäl. Jag ville skildra den forskning jag arbetar med och dessutom själva erfarenheten av och charmen med att vara forskare.” (s 10)
  3. “Mitt huvudsyfte med boken är att berätta om den spännande jakten på mörk materia…” (s 11)
  4. “Jag har skrivit den här boken för att det är en bra story som jag tycker att folk borde känna till.” (s 11)
  5. “För det andra ville jag visa hur spännande det är att vara forskare. Det är kul.” (s 11)
  6. “Boken skildrar min egen resa som forskare och berättar om personligheterna hos de utomordentliga människor som sysslar med studiet av mörk materia.” (s 12)
  7. “Vetenskap är jättekul. Den erfarenheten vill jag dela med mig av.” (s 12)
  8. “Min bok, Kosmisk cocktail, är berättelsen om sökande efter den mörka materien.” (s 14)
  9. Kosmisk cocktail skildrar forskningen kring mörk materia och kapplöpningen mellan olika forskargrupper om att lösa gåtan.” (s 15)
  10. “I den här boken skriver jag om de otvetydiga observationella bevisen för att mörk materia utgör huvuddelen av all materia i universum.” (s 18)

Dessutom finns samma andas meningar utspridda över de två förordens sidor på ett sätt som jag inte ens orkar återge. Författaren måste tro att läsarna är så superkorkade att de inte begriper enkla ord redan vid första vändan, eller också att de inte begriper hur man använder en bok för att bläddra tillbaka och kolla upp det som eventuellt fallit dem ur minnet. Kan väl säga så här: mitt förtroende för innehållet i resten av boken är snudd på noll.

Kan inte hjälpa det

Får rysningar ända ut i hårtopparna av att höra Jupiter kommunicera. Mycket mäktigt.

Tänk om jag, varje gång jag trampar igenom i vardagens alla små löjligheter och faller ihop, istället kunde minnas den ytterst välbehagliga känslan i att höra vårt solsystems största planet prata ? Minnas den förunderliga misstanken om att det finns storartat viktiga och mystiska saker “där ute” som gör det obegripligt dumt att tro att pissepyttefjuttesketgrejerna som ständigt stoppar upp en mitt i steget egentligen betyder något.

Mr och Miss Modern

Priset för att inte hänga med i tiden, och sedan plötsligt ångra sig och vilja hoppa på tåget när det kör som snabbast, i ca 500 km/tim, är ganska högt. Inte bara ekonomiskt utan även synaptiskt. Helgen har bestått av intensiv snabbspolning framåt i våra liv i syfte att komma ikapp  resten av mänskligheten när det gäller sådana (för resten av världen) banala ting som hur man stänger av och knäpper igång rätt funktioner för surf på rätt ställe hit och wi-fi dit, hur man vänder ut och in på sig själv för att få lov att intresseanmäla sig till en p-plats, hur man swishar och swoschar, hur man hanterar Botaniska-, p- och andra appar och rent allmänt förhåller sig till smarta telefoner som smyger på vartenda steg man tar i både kropp och tanke.

Jag lovar att huvudet blir mäkta trött av att bereda plats för 10-15 års tekniska framsteg och underverk som ska tryckas in och begripas på en enda helg. Och det är inte över än. För i kunskapsbasen ska det även tryckas in uppgifter om bromsok, kamaxlar, ifyllda serviceböcker och annat viktigt att veta innan man ger sig ut och börjar kicka på begagnade bildäck och nicka som om man vet exakt var rosten och generatorn brukar gömma sig och att ingen ska försöka lura en för man vet minsann exakt var ratten borde sitta och hur skit i förgasaren låter.

Sanningen är att jag känner mig sjösjuk. Trots att det är en bil som står på önskelistan. En billig och bra begagnad bil. Går det att hitta en sådan? Alla bilar vi redan tittat på rullar fortfarande på mina näthinnor och gör mig svajig. Kommer jag ens orka kliva ur sängen imorgon? Ospännande fortsättnng följer. Troligen. Inte. Kanske.

Perseiderna

För en gångs skull var det så pass molnfritt över Göteborg att man kunde se stjärnfall igår natt. Det är kometen Swift-Tuttle, upptäckt redan 1862, som ligger bakom skådespelet som pågår några dagar till, men bästa chansen att se många som 60-100 meteorer i timmen var tydligen just igår natt.

ESA vet att berätta mer.

Så där stod jag och bligade med nacken i en smärtsam vinkel runt 03:00-snåret, lokaliserade Perseus (halva honom för stads- och billjus dränkte resten) och fick napp direkt. Såg kanske 8-10 stycken av de optimistiskt utlovade 100, men det berodde på att jag inte var klädd för nattens lukt av vinterkyla (japp, redan!) och därför inte stod kvar och tittade mer än cirka en kvart.

Den första meteoren var så stark att jag undrar om det inte räknades som ett eldklot. Vackert var det hur som helst. Och 8-10 stjärnfall på 15 minuter är en fin utdelning, tycker jag. Med alla de chanser att önska en och samma sak så bara måste ju mina drömmars längtan nu slå in. Undrar bara när. När?