science mode

Vad som återstår

Efter två veckors förkylning finner jag det problematiskt att hitta tillbaka till träningsrutinerna. Men. Bland julklappspaketen fanns efterlängtade slåssvantar. Allt jag behöver göra nu är att reka på gymmet i akt och mening att hitta den tid på dagen när läget är som mest gynnsamt för åtkomst till sandsäcken.

I övrigt läser jag med spänning en annan julklapp, “Hjärnan är stjärnan”. Konstaterar att amygdala kan vara en besvärlig jäkel. Bra men besvärlig. Bråkig. Den sköter mycket av ens “fighting” och “flighting”.

Har inte kommit så himla långt i handlingen än, men jag gissar att somligas “fighting”-nervceller är mer lättstimulerade än andras. Eller kanske helt enkelt fler än andras? Förhoppningsvis kan medvetet tänkande kring denna amygdalas bråkighet hjälpa till att på sikt omdirigera de elektriska strömmarna till mer konstruktiva delar, till exempel pannloben. Men det där med medvetandet är en klurighet i sig. I denna spännande bok redovisas forskning som säger att hjärnan jobbar extremt mycket på egen front och att medvetandet blir informerat först i efterhand (upp till en sekund senare) om vad som redan blivit bestämt på högre (eller djupare) ort. Så vem styr den här skutan egentligen…?

Just nu bryr jag mig inte så mycket om svaret så länge skutan seglas mot ritplattan och fårkalenderbild nummer 8.

Advertisements

Nya året har inletts

…med idel tecknande och målande på ritplattan. Det är så roligt att jag knappt kan slita mig ens för att äta och sova. Mitt nuvarande projekt handlar om att tillverka en egen kalender med ordvitsande får, och hittills har jag fått ihop 6 bilder. Måste sno mig så att även januari hinner få ett får.

Däremellan är det fiolgnissel och gitarrspel som gäller. I all blygsamhet.

I övrigt undrar jag om jag ledsnat på skönlitteratur en gång för alla…? Jag orkar inte läsa andras texter, inte ens Harper Lees senaste, och jag har till och med börjat slänga alla prenumerationer på författartips och -kurser direkt i papperskorgen. Hoppas, hoppas att jag hittar tillbaka till de påhittade historierna snart igen!

Just nu är det bara faktaböcker som intresserar, bland annat en nybörjarbok i programmering av Carol Vorderman et al. Egentligen är det en bok för barn, men vadå, jag är ju bara ett barn när det gäller programmering. Minns att jag försökte lära mig BASIC för 489 år sedan, men läraren var en plitig chalmerist med noll pedagogik bakom pannbenet, så nu sätter jag mitt hopp till min namne istället. Heja oss!

En påskafton utan godis (för somliga)

Hurra vad jag är duktig som börjat förstå att undvika sötsaker. Att vi köpte en bautastor plockgodispåse igår berodde på Emmetts förutseende vishet. Han anade att grannskapets småfolk skulle ringa på dörren under påskaftonen med underförstådda önskemål om sockriga bidrag till sina påskägg och påskkorgar. Själv var jag skeptisk. Trodde att påskkäringseden var något som, likt våra egna barndomar, dött ut och ersatts av nymodigheter i stil med Halloween.

Men på förmiddagen fick jag äta upp mina tvivel (egentligen en tallrik med Wapnös A-fil och Saltås müsli) för då sa ytterdörren ding-dong och två små påskkatter (tror jag att de var utklädda till) överlämnade en näpen gul kyckling målad på en vit anteckningslapp. I rättvist utbyte sträckte vi genast fram vår tack-och-lov-inköpta skål med kolhydratspäckade färggrannheter och lät den unga generationen fylla på sina förråd.

Hur det gick sen vet vi inte för strax därpå blev vi tvungna att ge oss av. (Men ack vad skönt att vid hemkomsten kunna konstatera att inga eventuellt andra godissugna ungar under eftermiddagen ringt på och i vrede över oöppnad dörr slängt ägg på den.) Var nämligen bjudna på lyxig påsklunch hos Emmetts syster med familj. Att det var första gången under de 27 år som Emmett och jag känt varandra som vi var på besök där låter konstigare än vad det är, eftersom släktens naturliga mötesplats vid alla högtider och bemärkelsedagar normalt sett är de luftigt rymliga salar som föräldrarnas villa bjuder på.

Men denna påskafton firades sålunda på annan ort och innehöll generös gästfrihet, vackert (lite kylslaget) väder, barndomsfotografier samt ett fascinerande dokumentärtips från Emmetts systerson den yngre, “Verklighetens Rain Man”. Nu när jag vet att verklighetens Kim Peek hade Dustin Hoffmans Hollywoodfigurs förmågor, och kanske mer därtill, är det möjligt att jag äntligen tar mig i kragen och tittar på spelfilmen och Oscarsvinnaren “Rain Man”. Eller också skiter jag i det och ser på några av alla de andra dokumentärerna om Peek som man kan hitta på YouTube. Ja, jag tror det får bli det sistnämnda. Många tack till Emmetts systerson den yngre!

Dimensionsfunderingar

Kan känna sorg ibland över det faktum att jag inte klarar av att tro på högre makter. Skulle förmodligen ha varit väldigt trösterikt i många lägen. Men jag undrar om jag inte tror på parallella makter… På att de där 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) har något med vår verklighet att göra, att det pågår saker i vårt nu på frekvenser som vi inte förmår uppfatta eftersom vi inte fysiskt hunnit dit i evolutionen än (och kanske aldrig hinner heller, med tanke på hur helvetiskt fokuserad jordens folk är på sin egen undergång).

För det är änna tusan vad saker och ting går en emot ibland, så mycket att det är alltför knasigt för att bara vara en slump. Och det är änna tusan vad saker och ting även går ens väg ibland, på ett sådant snyggt sätt att det också är för mycket för att bara vara en slump. Nu låter det som om jag inbillar mig att de parallella dimensionerna kretsar kring mig, mig, mig. Nänä, så uppblåst är jag  inte.  Jag tror att de där för oss omärkliga dimensionerna kretsar kring andra människor, och att jag själv liksom slinker med på ett bananskal.

Så när jag blir nervös över att frilansuppdragen inte strömmar in i en strid ström alla dagar i veckan, och jag strax därpå märker att det faktiskt var väldigt bra att slippa jobba under helgen eftersom jag annars inte hunnit avsluta bokföringen för 2016 med allt pappersplock och skannande och utskrivande och håltryckande och momsdeklarerande, inloggande, utloggande och blättanblättan, timme efter timme som går åt till boring stuff och som jag dragit mig för men som måste vara klart före måndag, så tänker jag att det säkert var någon annan person – som de 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) – snurrar kring som fick uppdraget eftersom dimensionskrafterna, av någon matematisk anledning, var i behov av att just den där personen blev glad. Och att jag också blev det var liksom bara en biverkning. Att botas med Ipren, för fanihelvete vilken huvudvärk jag fått av bokföringseländet.

Besviket köp

Var på Bokmässan ändå. Hittade mest faktaböcker, och bar bland annat hem en bok av astropartikelfysikern Katherine Freese: Kosmisk cocktail. Tre delar mörk materia.

Ämnet mörk materia fascinerar mig, men hur många förord behöver man skriva och hur många gånger behöver man i dessa förord upprepa att syftet med boken är att prata om mörk materia och berätta hur roligt det är att vara forskare?

Svaret verkar vara…

  1. “Mitt livsverk har handlat om att försöka förstå den mörka materiens natur. Kosmisk cocktail skildrar såväl forskningen som de roliga personer jag träffat på och de äventyr jag upplevt under min jakt på ett svar.” (s 9)
  2. “Jag har skrivit Kosmisk cocktail av flera skäl. Jag ville skildra den forskning jag arbetar med och dessutom själva erfarenheten av och charmen med att vara forskare.” (s 10)
  3. “Mitt huvudsyfte med boken är att berätta om den spännande jakten på mörk materia…” (s 11)
  4. “Jag har skrivit den här boken för att det är en bra story som jag tycker att folk borde känna till.” (s 11)
  5. “För det andra ville jag visa hur spännande det är att vara forskare. Det är kul.” (s 11)
  6. “Boken skildrar min egen resa som forskare och berättar om personligheterna hos de utomordentliga människor som sysslar med studiet av mörk materia.” (s 12)
  7. “Vetenskap är jättekul. Den erfarenheten vill jag dela med mig av.” (s 12)
  8. “Min bok, Kosmisk cocktail, är berättelsen om sökande efter den mörka materien.” (s 14)
  9. Kosmisk cocktail skildrar forskningen kring mörk materia och kapplöpningen mellan olika forskargrupper om att lösa gåtan.” (s 15)
  10. “I den här boken skriver jag om de otvetydiga observationella bevisen för att mörk materia utgör huvuddelen av all materia i universum.” (s 18)

Dessutom finns samma andas meningar utspridda över de två förordens sidor på ett sätt som jag inte ens orkar återge. Författaren måste tro att läsarna är så superkorkade att de inte begriper enkla ord redan vid första vändan, eller också att de inte begriper hur man använder en bok för att bläddra tillbaka och kolla upp det som eventuellt fallit dem ur minnet. Kan väl säga så här: mitt förtroende för innehållet i resten av boken är snudd på noll.

Kan inte hjälpa det

Får rysningar ända ut i hårtopparna av att höra Jupiter kommunicera. Mycket mäktigt.

Tänk om jag, varje gång jag trampar igenom i vardagens alla små löjligheter och faller ihop, istället kunde minnas den ytterst välbehagliga känslan i att höra vårt solsystems största planet prata ? Minnas den förunderliga misstanken om att det finns storartat viktiga och mystiska saker “där ute” som gör det obegripligt dumt att tro att pissepyttefjuttesketgrejerna som ständigt stoppar upp en mitt i steget egentligen betyder något.