Mörbultad

Vilken tur att jag inför denna helg hade hunnit gymbygga upp lite av min forna muskelstyrka, annars hade jag i skrivande stund legat kvar i en hög i svärföräldrarnas rabatt, av mig denna lördag-söndar kämpeligen avtuviserad, avrotifierad och avgräsifierad samt tillkrattad med därtill hörande säckstoppande, skottkärrekörande och säcklyftande in i ett skjul i väntan på transport till kommunala komposttippen. Alltsammans krävde en fysisk insats som mer än en gång fick mig att önska att jag varit krigarprinsessan Xena, eller åtminstone Conan Barbaren.

Att jag blev så extremt darrig av trädgårdsinsatsen beror mycket på den kassa sömnen som grannarna här i huset vänligen bistår med när de fördelar sitt oväsen genom att den ena helgväsnas på kvällarna och den andra barnväsnas på morgnarna, varpå den första blir förbannad över att han inte får sova ut efter heavy metal-festen och följaktligen börjar stampa omkring i gryningen i ett vredesmod som kryddas med ett och annat skrik.

Resultatet blir att man själv är rätt utmattad långt innan väckarklockan ringer, och sen går det bara utför under resten av dagen.

Kan väl säga att många här i huset ska vara jävligt glada över att häcksaxen som jag nyss har lärt mig hantera ligger i ett redskapsskjul fyra mil härifrån…

Tillägg:

Tips till mitt framtida jag: Om du nånsin skulle glömma bort att det finns dansföreställningar som är a) vansinnigt vackra och b) vansinnigt vackra och ohyggligt gripande så minns då a) Bolsjojbalettens framförande av Tjajkovskijs Törnrosa och b) Tyst Teaters “Perfektion” med Johanna Lindh, Marie Lander och Hajan Jabar, en tolkning av Lorcas “Yerma” regisserad av Josette Bushell-Ming och koreograferad av Melody Putu.

 

 

Dylaneffekt?

Visst har väl litteraturprogrammet Babel börjat handla mer och mer om musik? Sång och musik och rösttolkningar. Har kluvna känslor inför det.

På tal om litteratur köpte jag nyligen en egenutgiven roman, Skam av Robert Warholm, och jag har väl ganska kluvna känslor även i det fallet så jag nöjer mig med att säga att boken utspelar sig i historisk landsbygdsmiljö och att den inleds med en död kvinna vars äkta make och svärmor sätter sig att dricka kaffe innan de tillkallar fjärsman.

Maskinerna tar över

Terminator, släng dig i väggen. Åtminstone om du tror att du kan gå en match mot Ica Maxi. Denna butikskedja, som utgår från att man är snattare tills motsatsen bevisats, har ett fiffigt sätt att lösa problemet med kundernas behov av att bli av med gamla mynt och deras egen kostnad för att sedan växla in mynten hos bankerna: De snor helt enkelt de gamla mynt man stoppar i skålen och sedan låtsas de som ingenting när man får tillbaka en felaktig växel – i gamla mynt – på det belopp som betalade i sedlar. Till exempel. Igår kostade matkassen 255 kronor. Jag överlämnade en femhundrakronorssedel, en femtiokronorssedel samt la en gammal femma i myntmaskinen. Enkel matte: Ge mig tre hundra kronor tillbaka. Men vad fick jag? Tvåhundranittiofem kronor: Två hundrakronorssedlar, en femtiokronorssedel (inte den jag lämnade in men nästan), två tjugokronorssedlar och en gammal femma (troligen den jag själv stoppat ner). Summering: Banken tar en växlingsavgift, det vet jag men jag vet inte varför, och Ica Maxi lägger avgiften på kunden – utan att utföra själva den avgiftsbelagda tjänsten – genom att sno stålarna mitt framför näsan på en och sedan låta personalen se förvånad ut. “Vadå, jag vet inte, det sker automatiskt, jag vet inte…”

Släckt

Kanske inte är så ovanligt med slitningar i släktbanden, men när ens förälder har ett sådant uppblåst ego och sådana påhittat sårade känslor att hon lyckas indoktrinera personalen på Solgård (passande namn?) så att de bemöter en som om man var en förhärdad brottsling – eller är de kanske så vansinnigt otrevliga i sig själva att alla som pratar med dem på telefon hamnar i chocktillstånd? – när man vill göra en sådan enkel sak som att skicka blommor och/eller choklad till en gammal man som föräldern varit gift med och som man råkar veta är en väldigt rar människa som skulle bli glad över en ask god choklad, ja då måste man väl ändå säga att det hela har nått bottennivå. Resultatet blir ju bara att den rara gamla människan hamnar i kläm.

Och jo, kära “Solgårds”-Sofia, man får visst besöka sina vänner på ett vanligt sjukhus (även om inte du fick besöka din syster). Jag vet, för jag var nyligen på ett sjukhus och besökte en… just det, vän.

Nästa gång, när jag som utlovat ringer chefen, borde jag kanske göra som Emmett föreslog: spela in snutigheterna.

Kanske pyttelite aningens deppigare än vanligt

…men huvudskälet till posten är ändå att jag tyckte att det var så infernaliskt roligt av mig att över huvud taget komma på att man kan vända på bokstäver. Under de minuter som det tar mig att skriva detta inlägg och posta det låtsas jag därför som om jag under min promenad tidigare idag slogs av en helt unik tanke som ingen i hela den svensktalande delen av jordens befolkning ens nuddat vid. Nånsin:

“Kanske är det dags att Ö-D och D-Ö.”