Nya året har inletts

…med idel tecknande och målande på ritplattan. Det är så roligt att jag knappt kan slita mig ens för att äta och sova. Mitt nuvarande projekt handlar om att tillverka en egen kalender med ordvitsande får, och hittills har jag fått ihop 6 bilder. Måste sno mig så att även januari hinner få ett får.

Däremellan är det fiolgnissel och gitarrspel som gäller. I all blygsamhet.

I övrigt undrar jag om jag ledsnat på skönlitteratur en gång för alla…? Jag orkar inte läsa andras texter, inte ens Harper Lees senaste, och jag har till och med börjat slänga alla prenumerationer på författartips och -kurser direkt i papperskorgen. Hoppas, hoppas att jag hittar tillbaka till de påhittade historierna snart igen!

Just nu är det bara faktaböcker som intresserar, bland annat en nybörjarbok i programmering av Carol Vorderman et al. Egentligen är det en bok för barn, men vadå, jag är ju bara ett barn när det gäller programmering. Minns att jag försökte lära mig BASIC för 489 år sedan, men läraren var en plitig chalmerist med noll pedagogik bakom pannbenet, så nu sätter jag mitt hopp till min namne istället. Heja oss!

Advertisements

Vad minisemestern lärde mig

 

Den enda ljusglimten i min människosyn just nu är att jag, mitt ibland alla vänliga själar som i julhetsen hostade och nös på mig med öppen mun – säkerligen i from förhoppning om att jag skulle bli svårt förkyld lagom till jul, för hur skulle de kunna veta att jag jag redan blivit hostad och nyst på ombord på flyget och följaktligen redan är rejält smittad? – såg en skylt i entrén till leksaksaffären: “Kom in och tvätta tomten!”

Hur som helst önskade jag att det var så det HADE stått. För hur samma, samma, samma är det inte att skriva “Kom in och träffa tomten!”?

I mean, come on…!

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt, efter stressig cykeltur i hällregn och mörker till Biltema ända bort åt helvete, lyckades inköpa helt rätt strålkastarlampa och sedan under denna dag – också i hällregn – fixade att montera halvljus/fjärrstrålkastarlampan på rätt plats under motorhuven. På första försöket. Trots att ljusfästet inte var särskilt likt det som ståtar i instruktionsboken (eller som syns i YouTubeklipp heller för den delen). Det är ju helt charmerande, kan jag tycka. Kort sagt, jag är vansinnigt stolt över mig själv.

Samtidigt är jag beredd på att när som helst vakna med ett ryck. För …

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt … lider av déjà vu.

Måste köpa slåssvantar

De jag har är gamla och smuliga, och slåssvantar behöver jag. För några veckor gick jag loss på gymmets sandsäck med bara händerna, och det tog rätt lång tid för blåmärken och småknäckningar att läka.

Det gjorde de lagom till det att det förhatliga stolpskottet till husvärd som i alla år har härjat i vårt område och som vältajmat inför helgen gjorde en av sina makalöst imkompetenta insatser, nämligen att INTE göra nånting åt ett mycket långvarigt och tämligen allvarligt problem, har fått mig att i fyra dagar nu leva i blodiga fantasier om att jag sliter skallen skallen av honom och använder den som fotboll. Det är inte sunt, jag vet. Därav behovet av slåssvantar. Jag säger bara det.

Quia respexit – Omnes generaciones

I akt och mening att lära mig “Quia respexit” ur Bachs Magnificat tänkte jag att det smartaste vore att lyssna till olika suveräna versioner och den vägen försöka få musiken att sätta sig i märgen. Men det dröjde länge innan jag hittade ett framförande som var njutbart på alla fronter. Var på jakt efter en kombination där skickliga instrumentalister och körsångare befann sig i samma tid och rum som en sopran med tydlig, varm och klar röst. Och här minsann var de:

På andra plats, mycket tack vare kören som går all-in, kommer i mitt tycke detta framförande: