böcker

Bokad bok

Om man ska ge ut en bok, själv eller via etablerat förlag, gäller det att hitta en magnet, helst två, att fästa på sitt alster. Typ ett tokbra omslag och en unik och rolig informationstext. Något som gör att den vimlande massan bara vägrar gå miste om chansen att köpa. Jag är en vimlande massa som vet precis vad hon talar om, nämligen  den här boken.

Tillägg: Leveransen lär dröja till nästa vecka. Får väl läsa annat under tiden. Bibliotekslånade latinamerikanska spanskakursen till exempel. No tengo dinero, mucha lucha, vamos a baillar este tango, hola (skiter i specialtecknen för jag hittar dem fan inte på mitt nya ergonomiska och jävla irriterande tangentbord).

Förbryllad undran

När en svensk bok sägs vara en “romance”, vad är det för skillnad på det och en “kärleksroman”? Har försökt hitta information i ämnet, men det tycks som om även “romance”-folket skriver och säger “romance” som ett ord utbytbart med “kärleksroman”. Så vad är det jag missar? Varför inte kalla en kärleksroman för en kärleksroman rakt av, och slippa koppla om till brittiska diftonger och ljuda röuomaäns – som mitt i all svenska lätt låter tramsigt – i parti och minut. Som sagt, det måste vara något avgörande i sammanhanget som jag missar.

Bästa boken på länge

The Song of Achilles av Madeline Miller. Mycket svår att lägga ifrån sig.

Det är skickligt av Miller att kunna förvandla en tämligen välkänd historia till en sådan här spännande, gripande och vacker berättelse.

Tror att Emmett har rätt i att hemligheten är att Miller, trots jag-perspekivet, låter bli att lägga sig i det som sker. Hon undviker ord och formuleringar som styr läsarens tolkningar och värderingar, och lägger i stället ut berättarjagets känslor och reflektioner i den yttre världen. Åkallar de fem sinnena. Det gör att mina egna referensramar som läsare aktiveras – jag engagarar mig – och i och med det är jag fast.

En bok jag känner behov av att genast läsa på nytt och närstudera. Så stadsbiblioteket, ni ska få tillbaka ert bokexemplar långt innan lånetiden gått ut. För jag tänker köpa ett eget ex.

High concept

What to do with all this new learning I recently acquired in the writing department? Simple. Write a story. Next question.

Where to start? Again, simple. Find your story’s “high concept”. Terry Rossio gives a great explanation of the term, here.

So, all I have to do now is to get down to it.

Okay, so maybe, do some basic exercises to get on the right track?

Exercise in identifying ”high concept “ (in movies and novels)

What if…

  • the world was discovered to be built on a code that kept mankind enslaved? (The Matrix)
  • the dinosaurs were brought back to life? (Jurassic Park)
  • the robots took over and started a nuclear war? (The Terminator)
  • real life blended with animated life in a murder mystery? (Who Framed Roger Rabbit?)
  • a dusty archaeology professor turned out to be a high-octane adventurer? (Indiana Jones series)
  • an ancient Egyptian high priest was brought back to life? (The Mummy, 1999)
  • humanity traveling in time and space could save the world? (Star Trek, 2009)
  • two infamous pirates, one dead and one alive, fight each other for treasure? (Pirates of the Caribbean)
  • a child was telling the truth about being able to see dead people? (The Sixth Sense)
  • a single day was to repeat itself over and over again, seemingly for ever? (Groundhog Day)
  • vampires did exist and only a reluctant schoolgirl could stop them? (Buffy the Vampire Slayer)
  • the toys of a child lived in a world of their own? (Winnie the Pooh)
  • a sleepy town was suddenly faced with the benevolent anarchy of a girl with magic powers? (Pippi Långstrump)
  • all the evil powers of the world was to be found in a single ring? (The Lord of the Rings)
  • a child discovered that they belonged in a magic world? (Harry Potter series)

 

That’ll will do for now, but to be noted: The high concept is often embedded in a good story title, in order to point the audience in the right direction (and whet their appetite).

Trodde på Clegg

Förmodligen lät jag Babel bygga upp mina förhoppningar. Lyssnade på Bill Clegg där han satt i intervjufåtöljen och fick för mig att hans böcker var något för mig att läsa. Fler än jag tycks ha tyckt så eftersom biblioteket har evighetslång kö på den bok som verkade intressantast, Did You Ever Have a Family. Så det fick bli den jättevitsiga (?) titeln Portrait of an Addict as a Young Man istället.

Tyade inte mer än cirka 20 sidor. Visst skildrar han insiktsfullt sitt fall ner i eländet, men på de skrivna sidorna hittade jag ingen person som jag kunde förstå mig på och liksom heja på. Ingen som jag ville ta i handen och följa på resan upp ur avgrunden. Så kan det vara ibland. Även text består av kemiska sammansättningar. Ibland är de rena nyttiga födointaget och ger kraft och energi, ibland ger de allergiska utslag.

Spökmannen

Senast lästa boken är Ghostman av Roger Hobbs, översättning av John-Henri Holmberg.

Är glad att jag på tredje försöket lyckades ta mig igenom prologen där två kåkfarare, Ribbons och Moreno, sitter och råknarkar i en bil i väntan på att råna en värdetransport. För därefter börjar själva boken. Ett berättarjag träder in på scenen, inkallad för att lösa ett till synes hopplöst svårt problem: ta reda på vad som som gick fel vid rånet och hämta tillbaka pengarna innan tidsfristen löper ut. Samtidigt som han försöker undvika att bli dödad dels av en gammal kumpan och dels av en vettvillig kartellboss, och att haffas av en kvinnlig FBI-agent.

För varje kapitel växer berättarjaget till en alltmer fantastisk figur, med alltmer makalösa förmågor, men det gör inget. Boken är en blandning av Ocean’s Eleven, Mission Impossible och The Grifters, och det som gör att i alla fall jag hela tiden ville läsa vidare är att författaren använder det hårdkokta händelseförloppet för att långsamt visa upp fler och fler lager av berättarjagets personlighet och skicklighetsomfång. Till sin hjälp tar Hobbs även en parallellhandling som utspelar sig några år tidigare och som avbryter och fördjupar just när berättarjaget är som allra mest i knipa: det är det gamla suga-på-karamellen-knepet, men utan att irritera. Under hela läsningen litade jag helt och fullt på att allt som stod på sidorna hade med saken att göra. Skummade inte en enda gång. Otålighetens drottning säger att det är ett mycket bra betyg.