författare

Gail, du var bäst

Med anledning av. Mitt första och sista “möte” med Jenny Diski var tyvärr när jag läste hennes påhopp på Gail Trimble, en supersmart kvinnlig deltagare i University Challenge 2008-09. Hade dessförinnan själv sett Trimble i småblyg aktion och kunde inte förstå hur en firad författare med, som jag dittills hade trott gällde alla firade författare, humanistiska insikter, kunde välja att spotta på och ondgöra sig över en medmänniska som bara råkade kunna och veta mer än vad hon själv – och de flesta andra – kunde och visste.

Från stugsittare till societetslejon

Kanske en lätt överdrift, men det är ändå änna helvete vad jag plötsligt är ute och ränner på informationsträffar, möten och kurser vareviga eftermiddag/kväll. Blir alldeles slut i rutan.

Igår var det Folkuniversitetet som i samarbete med Stadsbiblioteket ordnade en Skriv deckare-workshop med Ingrid Elfberg som snart kommer ut med sin fjärde bok i Göteborgsmiljö.

Det var inspirerande. Elfberg gav ett i princip fullsatt bibliotekshörn (lustigt nog mest folk som, liksom jag själv, ståtar med grått i håret) en komprimerad skrivarkurs inklusive små tiominuterspass där vi fick försöka tillämpa det hon nyss gått igenom på overheaden (om det heter så numera?). Det var en nyttig påminnelse om hur man på ett konkret och hanterligt sätt planerar och färdigställer sin roman.

Dessutom hade jag stor glädje av det Elfberg berättade om sitt arbete bakom kulisserna, allt ifrån hur hon gör för att hålla koll på alla trådar, i vilket skede hon väljer att göra research, till hur ett förlagsavtal kan se ut och hur marknadsföringen sköts.

Har längtat hela dagen efter att få ta itu med mina anteckningar från gårdagen, men det är långt kvar innan jag kan ta mig tid till det. Kanske i morgon kväll. Om jag har tur.

Kikade förresten in på Elfbergs hemsida och såg att där finns en massa användbar kunskap att fördjupa sig i. Och vill man haka på vårterminens kurs så verkade det som om det ännu finns platser kvar på Folkuniversitetet. Bara att surfa in och anmäla sig.

Liten värld?

I går upptäckte jag att det knappast är en slump att jag är stormförtjust både i Terry Pratchetts böcker och i de två senaste Tomb Raider-spelen. För vem har skrivit Tomb Raider (2013) och Rise of the Tomb Raider om inte Rhianna Pratchett, dotter till ovan nämna favvisförfattare T. Pratchett?

Jag borde också skriva, men om jag ska försöka mig på ett bokslut så här under 2015 års sista 3 dygn så hittar jag farligt stora sprickor i “Hon som skrev klart sin angelägna roman”-drömmen.

Frågan är: Kommer drömmen att explodera i nyllet på mig, eller kommer jag att ta fram musklerna och limmet och vinka farväl till tvivlet – och lättjan – samtidigt som jag vinkar ajöss till det här året? Vet inte än. Vet bara att svaret i alla fall inte ges i några “hej, hej, skrivarkompisar”-kurser. De som anmäler sig till den sortens kurser och cirklar är ofta lika veliga som jag själv är. Vilket hittills alltid har slutat med att jag känner mig bra mycket mer dränerad än peppad. Bummer!

Så bort med alla skrivar-, målar- och andra kurser under 2016. Bort, bort, bort!

Note to self:
Write. Or don’t write. But make a decision, why don’t you? And also: Don’t expect other people to help you, or give you support in any of your creative enterprises. You’re in this on your own. Like it or not, I don’t care, but accept it. Deal? Then your life as a twentysixteenian has a fair chance of turning out to be awesome. So, good luck to ya and a Happy New Year!

 

 

Litteraturhuset, äntligen!

Litteraturens hus i Göteborg. Jamen det var väl på tiden att jag fick se insidan av detta omtalade bygge. Var och lyssnade på Susanna Alakoski, Jessica Schiefauer och Helga Krook som på temat “Minnets röst – att skriva sin egen sanning” scenpratade med Mattias Hagberg om minnets utrycksformer i människa och bok, om hur dessa båda kan kombineras och vilka effekterna då blir. På både människa och bok.

Alla hade kloka saker att säga men jag lyssnade nog ändå med störst behållning på Alakoski. Särskilt det hon sa om att möta sina läsare, att sätta in sin berättelse i ett större socialt sammanhang så att de egna minnena blir begripliga för andra än en själv.

Sedan var det en del intressant prat om hur de alla hade gått till väga för att välja form och genre för sina respektive minnen. Krook hade skrivit en avhandling och låtit fem författarröster förutom sin egen komma till tals, alla utan tvånget att veta allt och hela sanningen*. Schiefauer hade försökt med dagboksformatet men förkastat det och i stället satsat på ett renodlat romanformat. Alakoski berättade att hon egentligen inte önskat skriva självbiografiskt men av olika skäl (en Norénbok plus ett ljug inför egna förläggaren) slutligen hade “utsatt” sig för dagboksformatet (tror att det var så hon uttryckte det) och bestämt sig för att det skulle bli en “tankedagbok”.

Fick lust att läsa Alakoskis båda böcker, men eftersom jag inte hade några moneys med mig så får det nu bli Plan B som i Biblioteket i stället.

Och när jag ändå är i den änden av mina minnesanteckningar – just det! – så kan jag nämna att det var ganska mycket folk på plats, däribland en av de hypersnälla bibliotekarierna här nere på egna torget. Det borde rimligtvis inte vara så kul för någon, ens en hypersnäll bibliotekarie, att behöva träffa jobbet (i form av kringhasande låntagare) utanför arbetstid, men kanske tänkte hon inte så för hon såg glad ut och sa hej. Detta borde väl ha inspirerat mig till att gå fram och se glad ut och säga hej dels till vårterminens skrivarkurslärare, initiativtagaren och plats-på-scen-författaren Mattias Hagberg och dels till forna dagars skrivarkurslärare, initiativtagaren och strax-nedanför-scen-författaren Martin Engberg. Men jag föreställde mig det hela och tänkte åt dem: “Va, vem är det där? Vad vill människan? Vadå ‘hej’? Note to self: Inför nästa scenframträdande, anlita tatuerade vakter med biffkor på armarna.” Så jag lät det vara.

*Vad det nu är för något. Ämnet vidrördes av författarna på scenen, men jag förblir osäker på vilket värde, eller vilken roll, de ansåg att sanningen har i minnesskrivna texter.

Science fiction på Stadsbiblioteket

Så har man varit och lyssnat på skotske författaren Ken Macleod som mycket stillsamt och vänligt berättade om sina böcker och sitt skrivande  På frågan om sin arbetsmetod berättade han till exempel att oavsett hur han gör, skriver rakt upp och och ner eller planerar i förväg, så stöter han alltid på tegelmurar åtföljda av några veckors kämpigt funderande. Upplyftande att få reda på, eftersom han ju bevisligen alltid lyckas lösa problemen och färdigställa sina böcker. Något att minnas när man själv sitter där och tvivlar och snörvlar.

MacLeod är en produktiv och prisbelönt sci-fi-författare, ändå var hans författarskap helt nytt för mig. Det låg ett fint urval av hans böcker utanför Hörsalen, och jag var där i så god tid att jag hann småläsa i några före själva scenprogrammet. Fastnade slutligen för Descent som MacLeod placerade i “confessional”-fåran, ett format han inspirerats att använda efter att ha läst “bloke lit” av Nick Hornby. MacLeod förklarade att den typen av bok är rolig att skriva eftersom den utan några speciella åthävor låter berättarjaget avslöja vem han är och vad han gjort för dumma saker i det förflutna … samtidigt som författaren därmed får chans att säga det han vill ha sagt om mänskligheten i allmänhet och representanter för det egna könet i synnerhet.

Första sidans första mening: “The trouble with my job is that far too often it lets me lie late in bed, watching my ex-fiancée.” Väcker så många frågor att jag bara var tvungen att låna hem. Och om jag har tid och pengar på söndag kl 15.30 kommer jag att besöka Science Fiction-bokhandeln – som är jättefin och värd många besök – då Ken Macleod enligt uppgift signerar sina böcker.

Macleod tipsade om en av sina noveller, “Earth Hour”, som går att läsa gratis på nätet: http://www.tor.com/2011/06/22/earth-hour/

Tror att det är okej att även länka till novellen “Who’s Afraid of Wolf 359”, eftersom jag fann länken på förlagets egen sida: http://outofthiseos.typepad.com/blog/files/KenMacleodWhosAfraidofWolf359.pdf