Foto

Dahliatanten

Storgillar mobilkameran och dess 13 megapixlar. Passade på att inviga den i Botaniska bland alla dahlior. Bilderna blev så fina att jag känner mig smått extatisk.

Kan bara gissa varför jag är så besatt av blommor och särskilt dahlior. När jag var så där runt fyra år gammal bodde vi granne med en mycket argsint – i alla fall som jag minns det – kvinna med en trädgårdsplätt intill vår, och i den trädgårdsplätten växte det magiska blommor – gigantiska, färggranna, mystiskt formade, flyktigt doftande – som jag plockade fastän jag inte fick. Trodde inte att jag syntes i grannkvinnans högväxande färgexplosioner , och jag trodde framför allt inte att hon skulle sakna en och annan av sina hemlighetsfulla väsen. Men det gjorde hon.

Så hon skällde på min förälder. Som skällde på mig. Mer än en gång. Ett och annat dräm över skallen blev det säkert också.

Undrar vad det blev av henne, den argsinta Dahliatanten. Förmodligen har hon för länge sedan hunnit försvinna ut ur den tideräkning som är vår. Upplevde henne som en skrottig pensionär redan då, men i en fyraårings ögon gissar jag att alla människor äldre än tio år förefaller vara på fallrepet.

Nu snöar det igen

Det gjorde det igår också, var väldigt vackert att gå i skogen och se flingorna singla ner från kall himmel och lägga sig till ro bland vitsipporna. Lyckades inte få någon bra bild på det så jag får väl ta med mig min sprillans nya förkylning – börjar bli jävligt tjatigt – ut på ett nytt snövitsippefotosessionsförsök.

De enda blommor jag plåtade igår var denna hoper skunkkalla. Namnet tycks orättvist.

Skunkkalla

Det som i övrigt fastnade på plåten var en del mystiska väsen som jag inte upptäckte förrän jag kommit hem. Så kan det bli när man är ensam ute i det kulna aprilvädret (så när som på en vitsippesnattande ivägspringande kvinna och en pinsamt löjlig blottare).

Tree_spirit

En annan sorts påsk

I år vandrade vår påskhelg genom västgötsk vikinga- och medeltid. På vägen dit hälsade vi på tranorna (och en del andra fåglar) som valde att inte dansa just då, för oss.

Tranräkning

Kanske uppvägdes det hela av att vi på hotellet fick chans att bekanta oss med andra dansanta djur, några silverfiskar som for runt i flyktsamma piruetter när vi behövde flytta på en bäddfåtölj. Inte så värst trevligt, och ganska hög nojighetsfaktor inför nattsömnen sedan, men det borde jag nog skämmas över när jag tänker på hur människor levde och hade det förr. Hur mycket jag än älskar kloster- och borgbyggen och andra manifestationer av medeltiden så skulle jag ändå inte vilja leva som de gjorde då: i en vardag full av bitig ohyra, stinkiga och smittbärande sopor och latrinhögar, trånga och inrökta stugor, tandförslitande kost, hårt slit och rostiga tillhyggen i högsta hugg så fort en tvist uppstod om en jordplätt eller något annat, och däremellan pliktskyldig gudsdyrkan mellan råkallt fuktiga stenväggar. Inte konstigt att människor, även de som levde förhållandevis gott, sällan blev mer än runt 40 år gamla.

Inte konstigt heller att det beräknas finnas cirka 3000 gravar runt Varnhem. Varje steg man tar på områdets 4000 kvadratmeter är förmodligen ett steg över en människa som en gång var. Vi var där på långfredagen när arkeolog Maria Vretemark guidade runt vid Varnhems gamla (privata) kyrka på kullen ovanför klosterruinerna. Vi fick kliva in på utgrävningsområdet och till och med få klättra nerför stegen till kryptan där väggarna från 1100-talet grävts fram. Kunde inte låta bli att  röra vid dem och försöka hitta tillbaka genom alla århundraden, men det var svårt eftersom vi var väldigt många nutidsmänniskor som kommit till platsen för att ta del av Vretemarks arkeologiska kunnande. Vi hade tur som fick se platsen på det här sättet, för nu påbörjas arbetet med en skyddande överbyggnad som gör att det var sista gången fynden visas på det här sättet.

Framgrävd men ännu ej upptagen person bredvid kryptan som vi fick lov att kliva ner i. Personen anses ha tillhört den mer lyckligt lottade klassen eftersom graven ligger så nära intill kyrkväggen.
Grav vid Varnhem gamla kyrka

 

Passade också på att besöka klostermuseet och därefter hälsa på Birger Jarl, hustrun Mechtild och sonen Erik.

Birger Mechtild Erik

Hur livet för Birger och alla de andra var får man känningar av när man besöker Västergötlands museum och deras fina basutställning “Skara i medeltid”. Dessutom känns det stort att få vara i samma rum som Sveriges (troligen) äldsta bok, Skaramissalet. Fascinerade att tänka på alla fromma händer som bläddrat i den och alla sångröster som stigit ur den.

Skaramissalet

Intill museet ligger också Fornbyn, men den hann stänga innan vi lyckades slita oss från medeltiden.

Sedan fick både Skara domkyrka och Husaby kyrka besök av oss, och även biskopsborgen i Husaby där bland annat biskop Brynolf höll till (han som med hjälp av en tagg från Jesu törnekrona fixade så att Skara blev en pilgrimsort) och där man tänker sig att redan Olof Skötkonung hade en träborg.

Biskop Brynolf Algotsson

Och efter en tre dagars fullspäckad bildningsresa styrde vi kosan hemåt. Hem till regnet – en suverän ursäkt att få sätta sig ner med alla bokinköp. Så fort man kommit ikapp med allt jobb som ska vara klart till på tisdag.

Livets hjul

Livets hjul. Japp.

Den här helgen har jag grubblat (mer än vanligt) på vad meningen med livet är.

 

 

Oväntade ting

Några saker som plötsligt ägt rum:

1. Har till sist blivit en i flocken av världens smartfånar (med extra bra kamera).

2. Har använt nämnda kamera för att spela in en egenhändigt hopdiktad och förkylt okompat insjungen födelsedagslåt till Emmett.

3. Har gått och blivit modig och lagt upp ovan nämnda födelsedagslåt på YouTube (det är nog lugnt, troligen ingen mer än jag och Emmett som hittar dit).

4. Har sett att två av de Disneyserier jag varit med och dubbningsöversatt nu visas på Disney Channel: “Här är ditt liv, Riley” och “Star vs. Mörkrets makter“. Även om dubbningsgänget icke, ej heller översättaren, får någon cred på Disney Channel så är det ändå roligt att veta att “I made this!”.

5. Dessutom kom Emmett hem igår från affären med två Disneytitlar som jag har översatt: Den gode dinosaurien och Den gode dinosaurien – förtrollande saga. (Nä, här ges inga ref.ex., man måste köpa själv.)

Är väldigt roligt att se dessa samlade ting, i en pöl av stillsamt doldisskap. Känns nästan som om man existerar.

Disneyöversättningar

Tillägg, oväntade ting:

6. Plötsligt har man glidtacklat Emmett och dribblat längs kantlinjen som värsta proffset och lagt mål i krysset. För man har tv-spelat FIFA-fotboll. Ha!

7. Plötsligt började snön drösa ner och Emmett och jag sprang ut och åkte pulka i nattens mörker. Vi fick ha backen helt för oss själva – allt var tyst och stilla och magiskt – och sen gick vi in och åt ostsmörgås doppad i varm choklad. Trivselfaktor: megatokigt hög!

8. Emmett gick in lite före mig, för jag hade hittat rätta knycken i pulkastyrningen och ville inte ge upp förrän kylan och blötan gjort mig lila, eller åtminstone blå. Det skedde förr än jag önskat. Men efter sista nedförssusningen fick jag uppleva det häftigaste jag varit med om på länge: Inte en själ mer än jag själv var ute. Ingen var där mer än den yrande snön. Inget hördes mer än knirret från träden. Knäppen från lyktstolparna. Natten var vidsträckt ödslighet, och den sa varsågod. Rulla ut i allt det vita. Sträck ut dig och blicka mot skyn. Öppna ögonen mot de miljarder biljoner triljoner himlakroppar som kommer farande från en annan dimension och bombarderar dig så att du inom några minuter smälter ihop med landskapet. Jag sa ja tack. Och det var så galet upplyftande att jag tror att jag anar hur folk på uppåttjack känner sig. Det skulle de allt veta, att allt som behövs är några hinkar vatten. Ha! Igen.

Snönatt_2016-01-19

Ingräddeienser

Idag var det somliga som fyllde år. Gjorde en blåbärs- och hallontårta som smakade Ja-jag-hade-ätit-möcke-mer-om-bara-byxknappen-tillåtit-det.

Och trots att det kan kännas i stressnerverna att tiden går och går och går så är det omöjligt att hemfalla åt dammiga dysterheter när man på en rad förtrollande generösa och roliga sätt blir gratulerad av Mattis-Emmett-Totte-M-Kärt-Barn-Har-Många-Namn.

Bland presenterna fanns en länk till Youtube där vatten och kråkfågelskrax hämtats från vår underbara nyårsresa förra året, och där texten tedde sig märkligt bekant. Inte så konstigt eftersom den hämtats från självaste denna Captain’s Log. Jag har alltså en Captain’s Log-läsare, hurra! Dessutom var den lilla filmen precis vad jag behövde just nu. En påminnelse om vad som faktiskt gäller. Porlande islossning, hemliga kråkfåglar och viktig skrivtid.

Så tack, finaste M! För allt det andra också!

Mahna mahna

 

Om jag fick önska mig något

… så skulle det vara att våga sälja det lilla jag har och satsa på en egen resa till vad som måste vara den yttersta och mäktigaste skönhetsupplevelsen: Direktkänslan av att befinna sig ute i rymden och sväva runt bland stjärnorna.


<p><a href=”https://vimeo.com/98507303″>Utah</a&gt; from <a href=”https://vimeo.com/tmophoto”>tmophoto</a&gt; on <a href=”https://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

Thomas O’Brien heter fotografen, och jag misstänker att han härmed fått ett Sverigeboende påhäng.

Tillägg: Något annat som också är vackert, men på ett mer knepigt sätt, är fenomenet Sacred Harp. Ibland önskar jag (ännu en önskan) att jag var troende så att jag fick chans sitta på en stol och vifta med högerarmen och känna mig glad och delaktig i de underligt tilltalande skärande tonerna.