igelkottar

Tiden springer

Och jag sitter. Jobbar, jobbar, jobbar. Om jag åtminstone hade ett jobb, jobb, jobb där jag fick springa. Eller gräva. Kratta skulle också funka.

Förra lördagen hjälpte jag svärföräldrarna att kratta ihop så mycket jag kunde av alla de löv som under hösten ansamlats i deras trädgård i blötan, i drivor längs häckar och kantstenar, på gångstigarna runt växthus och redskapsskjul, runt träden och andra planteringar. Kratta, förresten. Det var grepen som gällde. Fyllde så många säckar att de knappt fick plats i skjulet. Skänkte alla vinterideberövade igelkottar en vemodets tanke, men å andra sidan kanske de hittar in i skjulet och fixar saken ändå?

Hur som helst. Krattandet – grepandet – innebar några timmars kämpatag som gav mig en sällan upplevd sinnesro. Glömde alla tankar och all vämjelse över allt som gör mig frustrerad. Andades under några timmar kyligt syre och tappade för en stund bort vetskapen om att vi alla lever i en trång låda där det enda vi kan hoppas på är att orka krafsa oss igenom kartongen och flytta över till en större låda.

App-app-app, nu var jag där igen. Var är en spade när man behöver den?

Katt- eller hundmänniska?

Frågan ställs till mig ibland, men jag förstår inte varför. Varför antingen eller? När syrrans hundar skäller ut trädgårdens ekorrar, med en grävlings frensesi gör djupa utgrävningar i rabatterna och bankar på en med frisbeen “varsågod, kasta, se så kom igen, jag vet att jag kan lära dig att kasta på kommando, kom igen nu,  duuuktig människa” så är det hundar som är det finaste på jorden. När jag sitter med Emmetts kompis katt i knäet och hon trycker sin lilla nos mot min (inte så lilla) eller hon tumlar runt för att försöka tränga sig ner i mina skor, då är det katter som är det finaste på jorden.

Härmed hävdar jag rätten till ordet “och”. Ergo sum katt- och hundmänniska. Och tvättbjörnsmänniska. Och igelkottsmänniska. Och kråkfågelmänniska. Och tigermänniska. Och gorillamänniska. Och kossornapåängenmänniska. Och orangutangmänniska. Och björndjursmänniska. Och ardennermänniska. Kort sagt, alla djurutomfästingarmänniska.

Carabus_auratus

Bilden är hämtad från Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordl%C3%B6pare

Fästingar är konstigt otäcka djur med sina allt värre sjukdomsspridande aktiviteter. Det finns visserligen skalbaggar som äter dem. Jordlöpare. Men eftersom vi är så bra på att röja bort ängar, skogar och diversifierade jordbrukslandskap är de fästingätande skalbaggarna på tillbakagång. Märkligt att vi ska vara så duktiga på att utrota tigrar, gorillor, orangutanger, bin, humlor och andra viktiga och vackra nyttodjur, och samtidigt gå bet på sådant som fästingar. Det är nästan som om vi vill att de ska vara kvar. Vi och de. Vänner i stinket och förfallet.