mikroroman

Mikroroman nr 10

Somliga vill veta, andra inte. Anders tillhörde de förstnämnda. Han visste inte när det hela börjat. Det hade bara smugit sig på. Krypandet innanför skjortkragen. Trycket över pannan. Rörelserna i ögonvrån. Insikten. Vem läste hans post? Vem smög med kikare över hans fönster? Vem trampade i hans spår till och från bussen? Kände på dörren till hans arbetplats. Dröjde sig kvar i skuggorna. Lämnade en lukt av annalkande efter sig.
Han övervägde att tala med någon om saken. Men vem skulle han kunna lita på? Han var medveten om deras blickar. De hade märkt att något var annorlunda, och kanske trodde de att det var han som förändrats. Hans oro hade väckt deras oro. För vad? För att bli besvärade? Indragna i något? Eller ertappade? Påkomna med att försöka förstöra hans liv. Han kunde inte låta det ske.

Antal ord: 138. Fanken. Nu bröt jag mot mina egna regler igen. Är jag månne en rebell?

Mikroroman nr 9

Vad skulle du säga om du plötsligt återfann dig på plats? Om du fick en chans att komma tillbaka och berätta hur det var. Skulle du säga att du gjorde rätt val? Att det är något du varmt rekommenderar? Att skuggorna på väggen är bara det, skuggor, och att ljuset väntar vid det torda steget ut genom dörren? Eller skulle du säga att allt är tomrum, och att alla frågor är meningslösa?

Mikroroman nr 8

Ligger ju lite efter i planeringen. Så härmed lägger jag på en rem. Hundra ord på pricken. Och trots det till synes fladdriga innehållet så räknar jag absolut texten som en roman i miniformat, med huvudperson, problem, antagonist, hinder, utvecklingskurva och väldigt öppet slut. Japp. Just det.

Vad tänker ni på där ni står? Vad äter ni? Bonnens utsäde? Ni är tjugosex stycken, lätträknade där ni står i par. Igår jagade en hund er. Den såg ut som Rabalder. Ni vet inte vem han är. Var. Ni flaxade iväg lite halvhjärtat, tutade så som ni gör, och var tillbaka innan hunden ens blivit kopplad av matte. Om det är hon som är bonnen är hon trött på er, ni bara äter och skiter. Långa korvar som suger fast i skosulorna. Och det är hemskt att behöva se er breda ut vingarna och ta vägen varthelst ni vill.

Dags för belöning. Som jag hoppas ska kunna bli en turridning på islandshäst inom kort. Eller varför inte en syrespäckad pilgrimsvandring runt Varnhem. Eller en vårens ankomst på Visingsö. Eller fartgalen gokart på Öland. Hade jag haft riktigt mycket pengar så hade jag förstås tagit ett flygcertifikat. Men innan dess duger det fint med islandshästar. Så vad säger du, Emmett, om du skulle råka ha vägarna förbi här? Får jag svischa iväg med dig på en liten tölt?

Mikroroman nr 7

Fler ord än 100 den här gången – 138 stycken, faktiskt – men det ger jag blanka F i för det är jag som bestämmer. I’m the boss of me. And I made this. Et cetera, et cetera.

Knäet ömmade och hon var skrattretande otrendigt klädd. Ändå sprang hon vidare. Grinden till naturreservatet slog igen bakom henne. Hon fokuserade på sin andhämtning medan träden förberedde sig inför våren. Ljudet av deras fågelsång avbröts när grinden bakom henne slog igen på nytt. Lätta steg närmade sig. Snart skulle hon vara ikappsprungen. Knäet protesterade när hon ökade farten. Fortare och fortare, längs branta rullstenskrön, leriga stigar och snåriga rötter. Hela tiden stegen som följde henne på samma avstånd som förut, mjukt, utan att knappt ens nudda marken. När hon sprungit varvet runt rann svetten i ögonen och pulsen brusade i öronen. Men hon hade vunnit. Hon vände sig om för att se vem hon besegrat. Kvinnan bakom henne sprang vidare i spåret. Passerade utan ett ljud, utan en vindpust. Och i hennes stirrande blick såg hon sig själv.

 

Mikroroman nr 6

Han var den skvallrigaste människa hon någonsin träffat. Flackande blick och sladdrig tunga. Nu var han psykolog. Försökte se ut som om kostymen han bar gömde viktig information. Han sträckte fram handen, verkade inte känna igen henne. Bad henne sitta ner i en fåtölj med skinkavtryck. Nej tack, hon skulle inte bli långvarig. Hon kontrollerade att dörren var stängd innan hon vred upp knäppet på sin handväska. Förklarade att hon hade något åt honom. Något som tillhörde honom. Han sträckte på halsen. Åh? Vad då? Hon gav honom svaret. En kula. Hans ögon slutade irra, redan före explosionen.

Mikroroman nr 5

Det var inte hans portfölj. Han skulle aldrig någonsin köpa en portfölj. Spännet var blankt och lädret billigt. Inuti låg ett skissblock med prislapp på baksidan och en plåtask med tolv blyertspennor i färdigfabricerat urval, 4B några pennvässarsnurrar kortare än de övriga. Ett blyertssmetat suddgummi med trubbig nos. Hon hade bara gjort tre teckningar, alla på en ung man i ändamålsenlig kroppsstrumpa. Silverfärgad. Han hade inte gillat sättet hon sett på honom där han stått på bibliotekets inbjudan, i generösa krokiposer framför  hyllan med naturgeografiska tidskrifter. Han strök sig över hårknuten. Det var därför han tagit hennes portfölj.

Mikroroman nr 4

Idag var det mycket svårt att begränsa sig till max 100 ord. Hade kunnat bygga ut historien ut hur mycket som helst, som det känns.

Kvinnan som ringt på dörren luktade askfat. “Du har tork på min tid. Du ska ta ut den.” Han pekade på sin handled. Klockan var inte 18 än. Det började ringa på dörren så fort han stängt den. “Du!” ropade hon. “Du smäller inte dörren i näsan på mig!” Han öppnade. Gick före henne ner till tvättstugan. Pekade. Tvättid kl 14-17. Hon glosade mot honom. “Ja just det! Klockan fem slut. Mitt torkrum nu!” Han pekade på textraden nedanför. Torktid ytterligare en timme. Han återvände till sin sin ytterdörr och hörde mer än kände kraset när kvastskaftet träffade tinningen.