miljö

Kan man hata sig själv men ändå älska sin knasiga hjärna?

Som ett resultat av helgens alla nybörjarturer genom säkerhetssystem och inloggningskoder och konton och “lås upp” och “verifiera vem du är” och “göm på säkert ställe” så hade jag underbart maffiga mardrömmar inatt: Emmett och jag samt en sorts andevarelse befann oss i ett ruffigt, vindlande hus med medeltida flagellanter i en strid ström utanför den gistna träporten. Där fanns också munkar i kåpor som dolde sina ansikten medan de gick genom huset med tunga nyckelknippor och låste upp dörrar och försvann uppför eller nerför trappor.

En av munkarna hade lagt sig på sidan utanför husets färgspruckna träport och stirrade på oss med glimmande ögon när vi nickade åt honom till hälsning.

Sedan stängdes dörren och en reglande bom föll ner. Vi hörde viskningar inne i huset. De lät inte vänskapliga. En lång och krånglig kod lät oss öppna en dörr ner till ett valv med ytterligare kodlåsta dörrar som slutligen ledde in i ett gytter av salar och rum där okända människor skymtade lite varstans. Vi berättade för dem om de viskande rösterna på övervåningen, och då grep de till vapen och stormade ljudlöst iväg. Misstänker att blodsspillan uppstod. Plötsligt var vi tillbaka innanför den gistna träporten. Fler munkar i kåpor följde. Fler rasslande nyckelknipor. Fler viskande röster, fast närmare den här gången. Fler turer ner till de okända människorna i katakomberna med tysta vapen.

Allt upprepades ända tills de viskande rösterna antagit fysisk gestalt och vi en allra sista gång sprang nerför trapporna där vi med nöd och näppe lyckades minnas och knappa in alla hemliga koder innan rösterna hunnit hugga tag i oss. Men väl inne i katakomberna hade alla människor tagit slut och vi hade inget annat val än att ge slaget tappt och fortsätta framåt. Flyktvägen tog slut i en trädgård med ett stup. Emmett såg att det fanns vatten på botten så vi hoppade i, och landade i ett badkar.

I nästa ögonblick kunde jag flyga – en länge eftertraktad dröm – men jag gjorde det sittande i en roddbåt. Jag gled fram över marken i flimrande fart och hojtade till Emmett, som stod kvar nere i något som liknade en övergiven storstadshamn, att vi måste “preserve the ocean”. Men han pekade på havet och skrattade. “Vadå, bevara det där?!”

Och då, medan jag glidflög i min roddbåt, såg jag vad han menade. Hamnen var igenslammad av sopor och spill och skärvor och stanker, och hajar fulla av skärsår simmade omkring i skiten utan att kunna ta sig ut på öppet vatten. Hopplösheten i det hela var som en magpumpare när jag flög vidare. Höll mig fast vid relingen och lutade mig ut över aktern för att titta på allt som jag försökte lämna bakom mig men aldrig lyckades med. För öppet vatten började aldrig. Hur långt jag än flög var havet bara en dyig soppa av ruttnande lik och avfall. Då vände min roddbåt rakt upp mot himlen, och jag vet inte om jag trillade ur eller hur det gick för i samma stund vaknade jag. Brukar man inte göra det precis innan allt är slut?

Advertisements