novell

Novell som ruskade lite liv i mig

Det var högst motvilligt som jag öppnade senaste kuvertet från Brevnoveller. För 2015 var ett år som slutade i en gigantisk illamåendetrötthet på hela den svenska skrivarentreprenörgrejen. Så det lilla häftet med sin enda novell, av en författare och med en titel som jag inte ens brydde mig om att kolla namnen på, blev liggande några dagar på köksbordet. Tills jag bestämde mig för att kasta det och därför först bläddrade lite, bara för att dubbelkolla att jag inte missade något.

Det är precis vad jag hade gjort om jag inte haft vett på att bläddra. Var tvungen att läsa novellen två gånger, en gång glupskt eftersom texten  är så spännande (låt sig inte luras av det långsamma tempot) och en gång eftersinnande eftersom berättelsen rymmer bottnar. Precis som en novell ska göra.

Författaren heter Alma Kirlic och novellen heter “Kvinnan i lägenheten”. Om man vill kan man säga att den ställer frågan “Vad händer efter döden?”,  och sedan svarar: “Det beror på vad som hände medan man levde.”

Den stora behållningen med berättelsen var att den gav mig lust att sätt igång med skrivandet igen. Och även läsandet, förstås.

Så Yours Truly Captain har härmed reserverat Kirlics debutroman En svensk kändis på biblioteket.

Parentes:
Hört i korsningen Huvudgatan/Sopgränd:
A: “Hur slutar man hata sig själv?”B: “Man ägnar några decennier åt att detoxa sig från sin lilla mammas psyksjuka förgiftning och sen ägnar man ytterligare några decennier åt att komma till insikt om man är en galet liten pytteplupp i universums totala flöde. Det är bara idiotiskt att lägga energi på att hata nåt som är så litet att det knappt ens är där.”

 

Mat för tanken

Vad är en novell? Svaret beror på vilken text och författare man studerar. När jag till exempel läser Margaret Atwoods berättelser kommer jag fram till helt andra svar på frågan än när jag till exempel läser Litteraturmagazinets novellvinnare 2014, eller de tio vinnarna i tidningen Skrivas novelltävling 2014.

Variablerna är många. Längden på texten. Antalet namngivna personer. Proportionerna mellan dialog och berättande text. Förhållandet mellan yttre och inre handling. Tempot. Berättarperspektivet. Ämnet. Tematiken. Genren. Valet av utsnitt i tid och rum. Valet av startpunkt och avslut. Miljön och dess roll och betydelse. Symbolikens vara eller inte vara.

Inbillningens makt

I dag lurade jag i mig själv att det plötsligt blivit en liten hämta-andan-lucka i jobbflödet. Så jag hastade iväg till Stadsbiblioteket och snokade rätt på ett “Tyst rum” där jag läste de första kapitlen ur E.T.A. Hoffmans* Den gyllene krukan, och sedan skrev jag en 5-meningarnovell, inspirerad av Jens Klitgaards webbinarium förra veckan, dvs. skriv i 3 minuter om två personer och en situation och ha med både början, mitten och slut.

Det blev inte Hoffman som följde med mig hem utan två böcker om musikkomposition samt en slumpmässigt funnen äkta pärla av Kim Hiorthøy – när jag ändå stod vid H-hyllan och undrade ifall det skulle vara kul att läsa Carin Hjulströms Finns inte på kartan eftersom det råkar vara syrrans favorituttryck, eller om jag skulle låna duktiga novellförfattaren Johanna Holmströms debutroman Asfaltsänglar.

Hiorthøys bok heter Man kan inte svika sin bäste vän och bli bra på att sjunga samtidigt, och den har ett sådant brungrått och märkligt omslag att jag bara var tvungen att öppna och läsa första sidan. Och sedan var jag fast. För det står inte särskilt mycket där, men det som står, det kände jag igen. Så jag skrattade, och sen tog jag boken i min famn och bar hem den. För efter den där allra första sidans fem bedrägligt självklara meningar så fortsätter texten i precis samma finurliga stil och är så full av svart, absurd humor att jag ryser av välbehag. Det finns teckningar också. Varför har jag inte hört talas om Kim Hiorthøy förut? Dålig allmänbildning! Särskilt som jag, när jag kollar saken, ser att han ju faktiskt illustrerat en räcka verk av Erlend Loe (som också ofta är skojig).

Dristar mig att citera första sidan i Hiorthøys bok:
“En morgon, just efter frukost, ringde det på dörren. Jag gick för att öppna, men så blev jag tveksam. Det ringde några gånger till, sen slutade det. Jag rörde mig inte. Först efter en halvtimme öppnade jag dörren, och då var det ingen där.”

Begrunda.

 

Så här blev förresten min egen 5-meningare – och ja, det är en fullbordad berättelse även om det kanske inte verkar så vid första påseende:
“Det är så trist när alla dör på slutet.” Han sa det just när hon kom in från kvällspromenaden. Ännu visste hon inte vad hon skulle tro om det hon sett utifrån mörkret, hur han i fönstret glidit förbi i kökslampans sken och varit både längre och bredare än vanligt trots att han gått med ryggen krökt och blicken sänkt, hur hon stannat upp och glott och försökt förstå det hon såg. Men vid det laget hade han redan varit försvunnen ur rutan, och när hon öppnade ytterdörren mötte han henne i hallen. Nästan som vanligt.

 

*Översättaren Brunius påstående om hur det gick till när Hoffman blev E.T.A. är mycket roligare, alternativt fylligare, än Wikipedias förklaring: att Hoffmans initialer egentligen var E.T.W. men att förläggaren såg fel och förvandlade W till A och att Hoffman, istället för att krångla, helt sonika bytte namn från Wilhelm till Amadeus.

I mål!

Har jobbat hela dagen nästan non-stop. Bokstavligen. Knappt hunnit äta, knappt hunnit lyfta gumpen från stolen. Har bara skrivit och suddat, skrivit och suddat. Slutligen blev novellen klar, med massor av hjälp från barndomsminnen, Johnny Cash och en liten skramlig figur som jag hittat i min hjärnas skrymslen och som jag skrivit om förut och hunnit bli djupt fäst vid.

Den allra sista knuffen och hjälpen kom från käraste, snällaste M som utan minsta dividerande norpade den utskrivna bunten och läste igenom och rättade till i stället för att ägna sig åt andra halvlek. Det var så makalöst tacksamt att jag snudd på svimmade. Efter inskrivna rättelser är den härmed alltså inskickad, novellen, med dryga timmen till godo.

“Men”, säger förnumstigt folk som varit med i svängarna och vet hur det är. “Ska man verkligen tro att en text klarar sig utan vila, att den i motsats till ost och vin och mögel inte behöver ligga till sig lite innan den är redo för finsmakarna?”

“Sch”, säger jag då. “Sånt där pratar vi inte om just nu. I detta ljuva ögonblick pratar vi bara om belåtna suckar över uträttat värv, och allt som följer nu är idel belöningar i form av hårtvätt, te och kvällsmacka samt en stor dos hjärtevärmande kattfilosofi.”

Full steam ahead

Tänkte att jag kanske borde försöka få iväg en novell till Litteraturmagazinets tävling trots allt. Den enda lilla haken är att novellen inte är färdigskriven än. Jag ser att berättelsen kan bli hur bra som helst, men troligen inte på en sketen ynka dag.

Men å andra sidan, vad har jag att förlora på att försöka? Deadline är i morgon, 9 oktober. There’s still hope, Frodo. There’s still hope…

Short story, big story

I’ve just been (audio) reading ‘A Piece of Cake’, a short story by Roald Dahl who lets a fighter pilot during WW II recount his memories of being shot down somewhere in the North African desert.  The pilot tells his story in a “stiff upper lip” and almost cheery sort of way, but it soon becomes clear that he deals with the pain and terror of it all by unconsciously blending his memories of the real events with fantasies and wishful thinking. It is a beautifully written story, with an ending that invites interpretation and tugs fiercely at the heartstrings.

My own interpretation of the story is that it’s about being lost and fearfully alone, because somewhere in the middle of the story the pilot wakes up (or at least he seems to wake up) from the crash and asks:

“Where am I?”

And the answer he receives out of the darkness is:

“Missing.”