rymden

Kan inte hjälpa det

Får rysningar ända ut i hårtopparna av att höra Jupiter kommunicera. Mycket mäktigt.

Tänk om jag, varje gång jag trampar igenom i vardagens alla små löjligheter och faller ihop, istället kunde minnas den ytterst välbehagliga känslan i att höra vårt solsystems största planet prata ? Minnas den förunderliga misstanken om att det finns storartat viktiga och mystiska saker “där ute” som gör det obegripligt dumt att tro att pissepyttefjuttesketgrejerna som ständigt stoppar upp en mitt i steget egentligen betyder något.

Perseiderna

För en gångs skull var det så pass molnfritt över Göteborg att man kunde se stjärnfall igår natt. Det är kometen Swift-Tuttle, upptäckt redan 1862, som ligger bakom skådespelet som pågår några dagar till, men bästa chansen att se många som 60-100 meteorer i timmen var tydligen just igår natt.

ESA vet att berätta mer.

Så där stod jag och bligade med nacken i en smärtsam vinkel runt 03:00-snåret, lokaliserade Perseus (halva honom för stads- och billjus dränkte resten) och fick napp direkt. Såg kanske 8-10 stycken av de optimistiskt utlovade 100, men det berodde på att jag inte var klädd för nattens lukt av vinterkyla (japp, redan!) och därför inte stod kvar och tittade mer än cirka en kvart.

Den första meteoren var så stark att jag undrar om det inte räknades som ett eldklot. Vackert var det hur som helst. Och 8-10 stjärnfall på 15 minuter är en fin utdelning, tycker jag. Med alla de chanser att önska en och samma sak så bara måste ju mina drömmars längtan nu slå in. Undrar bara när. När?

 

Nu har jag varit på Mars

… och spanat runt lite på egen hand. Japp, det är sant. Det gick med hjälp av NASA och deras Mars Pathfinder- och Curiosity-klipp där man får chans att styra 360-gradersvyn precis som man själv vill. Mer info här. Hur häftigt som helst. Och jag kan nästan känna lukten av krutrök på planeten. Men kanske gör jag bara ett logiskt krumsprång när jag tror att, bara för att jordens måne luktar krut på grund av dess snudd på noll atmosfär, så gör även planeten Mars det …

Hallå, Jorden?

Är väl tvungen att acceptera faktum: kommer aldrig att borda en rymdfärja och fara iväg ut i universums okändheter. Men chansen finns fortfarande att bli uppringd av varelser där ute. Även om det bara skulle vara en busringning. Helt okej, vilken grej. ET phone home och allt det där.

Under tiden fortsätter livet här på Jorden. Julen var julig och ljuvlig. Resultatet blev bland annat egen rödkål, glittriga små granar (med betoning på små), en upplyftande tjock box med barockmusik på tidstypiska instrument under Christopher Hogwoods suveräna ledning, oslagbart trevlig högläsning av Tony Robinson ur Terry Pratchetts Guards! Guards!. Däremellan brittisk julhumor med Miranda Hart, uppbyggliga och humoristiska visdomar från Alain de Botton i en alldeles egen version av Religion för ateister, sockgång i jättefina varmisar med tofsar, chokladnalle med röd rosett och rött hjärta, en alldeles egen version av sudokubok (nu får Emmett ha sin ifred … kanske), tolv tigrar -snart är de väl inte fler i verkligheten heller, hemska hemska människor! – som ska hjälpa mig hålla ordning på det kommande årets månader.  Sedan avslutades allt med ett farligt spännande äventyr som innebär att jag har sjukt svårt att lämna spelsoffan. Emmett skänkte mig Rise of the Tomb Raider. Så ofattbart generöst att jag ännu inte riktigt hunnit fatta det. Och om jag säger att spelet gör mig besatt så är det en blatant underdrift. På basis av tidigare Tomb Raider-äventyr tror jag att Emmett visste hur det skulle bli. Ändå gav han mig det. Det är så snällt och roligt att jag får glädjefnatt. På julaftonsnatten spelade jag 7 timmar på raken utan att märka det, och sedan gick det inte att sova för jag undrade (och undrar än) vad ända i glödhetaste helvete det är meningen Lara ska göra med uraniumvagnarna i Red Mine. Tycker att hon har testat allt, allt, allt! Och snart ska vi vara hundvakter åt två überaktiva bordercollisar så jag gissar att jag kommer att bita på naglarna tills jag äntligen får tid att bege mig till den radioaktiva gruvan igen. Håll ut, Lara! I’ll be back.

Om jag fick önska mig något

… så skulle det vara att våga sälja det lilla jag har och satsa på en egen resa till vad som måste vara den yttersta och mäktigaste skönhetsupplevelsen: Direktkänslan av att befinna sig ute i rymden och sväva runt bland stjärnorna.


<p><a href=”https://vimeo.com/98507303″>Utah</a&gt; from <a href=”https://vimeo.com/tmophoto”>tmophoto</a&gt; on <a href=”https://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

Thomas O’Brien heter fotografen, och jag misstänker att han härmed fått ett Sverigeboende påhäng.

Tillägg: Något annat som också är vackert, men på ett mer knepigt sätt, är fenomenet Sacred Harp. Ibland önskar jag (ännu en önskan) att jag var troende så att jag fick chans sitta på en stol och vifta med högerarmen och känna mig glad och delaktig i de underligt tilltalande skärande tonerna.